Hjärtat mellan Pargas och Tromsø

För cirka tre år sedan flyttade familjen Perander-Muola till Norge. Nu berättar de om flytten, känslor och minnen samt om den nya vardagen.

För cirka tre år sedan flyttade Naaja Perander till Norge med sin familj. Mamma Anne Muola fick fast tjänst som forskare vid Norsk Institutt for Bioøkonomi (NIBIO) och eftersom hela familjen, speciellt mamma och pappa, trivdes så bra i Nordnorge bestämde familjen sig för att flytta. Mamma Anne jobbar som forskare vid NIBIO och sysslar mest med växtskyddsrelaterad forskning samt teman kring klimatförändring. Pappa Niclas jobbar som kajakinstruktör och guide på Senja. På hösten reser han runt hela Nordnorge och räknar lax i älvarna.

Fortfarande tänker de på Pargas med värme och ibland lite mera än det. Naaja har nyligen haft en uppgift i skolan, och Pargas och svenskan tog då över hennes minne.

– Vi hade litteratur på norska i skolan och alla skulle skriva en dikt. Jag kom på idén att skriva om Pargas. När jag berättade det till läraren, fick jag lov att skriva dikten på svenska.

Naaja ville skriva dikten som en gåta.

–En person som inte känner igen Pargas, förstår kanske inte vilken by jag skriver om. Pargas är mitt gamla hem, platsen där jag växte upp, förutom lite på ett år i Sverige när jag var riktigt liten.

Byn min

Tom känsla i början

Naaja gick på årskurs fyra då nyheten om flytten kom. Hon minns att hon blev chockad, då hon fick höra att de skulle flytta. Hon var förberedd på att det kunde hända då familjen hade pratat om att flytta redan tidigare. Hon var glad, men det var också väldigt mycket andra känslor i kroppen och huvudet. Det var spännande, sorgligt, äventyrligt.

– Då vi var framme vid vårt nya hem kändes det lite tomt i början. Det var nytt och spännande, säger Naaja.

Nu efter tre år har Naaja fått många nya vänner. Hon berättar att allt i början var främmande och att hon inte kände sig hemma.

Nu börjar jag känna mig mer och mer som de andra. Tromsø börjar bli mer och mer mitt hem. Det är också fint att man vintertid kan åka med sparkkälken till skolan.

– Nu börjar jag känna mig mer och mer som de andra. Tromsø börjar bli mer och mer mitt hem. Det är också fint att man vintertid kan åka med sparkkälken till skolan.

Förstås saknar Naaja Pargas, det hörs när hon talar om sin uppväxtstad. Hon saknar vänner som bor där, språket, platserna, alla minner och att sommaren är längre. ”Allt” skriver hon och jag kan nästan se hennes leende ifrån orden. Hon berättar att det som är mest annorlunda är vyerna. Höga fjäll och fjordar, mörkertid och norrsken, midnattssolen. Vädret och speciellt hur mycket snö det är och turister är det ingen brist på.

Ingen lunch i skolan

Naajas liv förändrades med flytten. Det var ganska lätt att lära sig norska, tycker hon och hennes syster Aava. De gick direkt i en vanlig skola där är alla var väldigt stolta över sina dialekter. Naaja och Aava brukar blanda bokmål, finlandssvenska och nordnorska dialekt då de pratar.

– Det som är mest annorlunda jämfört med finska skolan är ’matpakke’. Barnen får alltså ingen lunch i skolan, man måste ha egen mat med hemifrån, oftast smörgåsar. Man är på många utfärder året runt, man skidar, vandrar och cyklar. Vi har också gjort övernattningsutfärd med klassen, berättar Naaja.

På fritiden är Naaja med kompisar, och har cirkus som hobby. Hon läser, ritar och målar mycket. Hon är också med på CISV verksamhet. Familjen är också van att åka på utfärd tillsammans. Hon har fått nya kompisar, men håller fortfarande också kontakt med kompisarna i Pargas.

Bäst på ’å snakke norsk’

Naajas syster Aava Perander var 6 år gammal då familjen flyttade. Hon tycker om att bo i Tromsø och trivs väldigt bra där. Hon har fått kompisar och gillar både skolan och hobbyerna. Hon går på gymnastik och umgås med familjen och vänner på fritiden. Av Pargas saknar hon vänner och släkten som bor där. Hon minns Centralparken och flygfisken samt alla simstränder.

– Jag tycker om matte, norska, handarbete och slöjd. Det är också roligt med tävlingar i klassen. Jag är den bästa i familjen ’å snakke norsk’, alltså prata norska.

Aavas lärare glömmer ofta bort att hon har bott här bara några år. Alla säger att hon låter helt som en tromsøväring alltså en ortsbo, med dialekt och allt!” berättar hennes mamma.

Familjen i fokus

En flytt är inte alltid enkel, även då man väljer att göra det. Att packa upp sitt liv och starta på nytt någon annanstans kan ge nya möjligheter, men är inte ett lätt beslut. Man vet vad man lämnar, inte vad man får.

– Flytten har fört familjen samman på ett helt nytt sätt. Familjen är i fokus då man är på en ny plats med nya människor, familjen blir som en trygg hamn och ett ankare. De första tre åren i Tromsø har varit fantastiska med massor av nya upplevelser, minnen och människor, men också svåra känslor av att vara en outsider, säger Anne och Niclas.

De tror att Naajas och Aavas syskonrelation har stärkts på ett sätt som förmodligen inte hade hänt om familjen hade stannat kvar i Finland.

Paola Fraboni

Paola har i många år arbetat som ordkonstlärare i Åboland. Naaja har varit hennes ordkonstelev och de håller fortfarande kontakten trots avståndet.