Två Lapplandsäventyr med Skärgårdsstigen
Föreningen Skärgårdsstigen gjorde två Lapplandsresor i år.
I slutet av juli startade fem ivriga vandrare sin resa mot Lappland med nattåget från Åbo till Rovaniemi. Från Rovaniemi fortsatte resan med buss till Kilpisjärvi där vi övernattade en natt i en välutrustad stuga med sköna, fräscha sängar. Dagen därpå började den egentliga vandringen. Ryggsäckarna packade med tält, sovsäck, liggunderlag, kläder och mat för sex dygn vägde vid start 15-20 kg, för att minska i vikt under resans gång vart efter matförrådet minskade.
En taxi skjutsade oss de första tjugo kilometrarna från Kilpisjärvi till Norge där vi började den rätt krävande vandringen till fots längs älven Didnojohka. Vårt mål var Finlands högsta punkt (1324 m) uppe på Haldefjäll (Halti) och förstås även alla de andra sevärdheterna i den Lapska armen. Den första etappen från Norge till Finland var oväntat svettig tack vare den tryckande högsommarvärmen. En konstant stigning mot vattendelaren på gränsen mellan länderna gjorde inte saken lättare. Vi mötte endast några människor, men desto flera renar på vägen.
Det var redan 49 år sedan min förra topptur till Haldefjäll men Finlands högsta punkt var sig oförändrad.
Vår rutt fortsatte via Lossujärvi och Pitsusjärvi till Haldefjäll och därifrån via Meekonjärvi, Kunjarjoki och Saarijärvi till Kilpisjärvi. Eftersom det inte fanns några bokningsstugor längs rutten övernattade vi i tält. Toppturen till Haldefjäll gjorde vi som en dagstur med lätt packning och lämnade tälten och de tunga ryggsäckarna vid Pitsusjärvi dit vi återvände på kvällen. Det var redan 49 år sedan min förra topptur till Haldefjäll men Finlands högsta punkt var sig oförändrad.
Fantastisk utsikt över ödemarken
Terrängen i den Lapska armen är huvudsakligen öppet och kargt fjällandskap. Ett undantag är Meekonjärvi som utgör en frodig oas mitt i ödemarken. Längs rutten ringlade sig otaliga vattendrag som vi tog oss över antingen vadande eller balanserande från sten till sten. Trots värmen och tidpunkten såg vi snö i många sluttningar och en del av rutten ner från Haldefjäll gick faktiskt över vita snöfält. Förutom resans självklara höjdpunkt Haldefjäll kan nämnas det ståtliga vattenfallet Pitsusköngäs och toppturen till Saivaara, som från tre riktningar ser karg och obestiglig ut med sina lodräta väggar men som från det fjärde hållet är värd en klättertur som belönas med fantastisk utsikt över ödemarken.
Vandringen som i övrigt gjordes i vackert väder slutade i ett duggregnigt Kilpisjärvi. Toppen av Saana fjäll låg inbäddad i ett tjockt molntäcke och en topptur dit lockade inte. För de i sällskapet som inte ännu bestigit Saana förblev det ett mål för framtiden.
I vandringen deltog Veronika Ake, Sanna Viljakainen, Julia Ulriksson, Tom Penttinen och Heikki Inkari.
Ruskaresa till Ylläs
Skärgårdsstigens andra Lapplandsresa var en ruskaresa till Ylläs. Den här resan skiljde sig från den längre vandringsresan på så vis att vi övernattade i stugan Oravanpesä i Äkäslompolo by och gjorde dagsturer i närområdet därifrån. Nio erfarna Lapplandsvandrare deltog: Hanna och Kirsi Särkilä, Arja Kanerva, Anitta Taxell, Tom och Isa Penttinen, Ilona Autti-Rämö, Heini Ahveninen och Heikki Inkari.
Ylläs-området består av tre toppar. Den första, Kellostapuli, rundade vi den första dagen. På vägen stannade vi vid naturcentret Kellokas, där vi bekantade oss med utställningarna. Målet för nästa dag var Tunturijärvi och Velhon kota där vi avnjöt hjortron- och blåbärsplättar. Den relativt långa dagsturen gick förutom stigningen i början längs en jämn stig i lätt terräng.
Den tredje dagen som även var den längsta tog vi oss fram och tillbaks till Kotamaja. Uppe på Kukastunturi fick vi oss en utmaning då en av deltagarnas skobotten lossnade från vandringskängan. Som tur var hade vi behövlig reparationsutrustning och tack vare tejp, buntband och ståltråd kunde vandringen fortsätta. På den här turen fortsatte tre i sällskapet från Kotamaja vidare till Äkässaivo där de övernattade i tält. Nästa dag tog de sig tillbaka till Oravanpesä och resten av sällskapet rundade under tiden Kesänkijärvi och klättrade upp till Kesänkitunturi längs den steniga ravinen Pirunkuru. Ravinen är en av Ylläs mest legendariska stigningar som ställvis är så brant att den kräver ’fyrhjulsdrift’. Resten av rutten är inte på långt när lika krävande.
’Keskisen laen kierros’
Till den sista rutten ’Keskisen laen kierros’ lade vi oplanerat in en extra länk till Kahvikeidas, från vilken vi fortsatte till Ylläs-backarnas gondolhiss som bekvämt tog oss till toppen av Ylläs-fjället. På toppen öppnade sig västra Fjäll-Lapplands landskap och vädret möjliggjorde utsikt ända till Pallas och Levi.
På dagen för hemresan hann de i sällskapet som inte ännu rundat Kesänkijärvi göra det. Dagsturerna under veckan varierade i längd från tolv till tjugo kilometer. Temperaturen var passlig för vandring och de enstaka duggregnen störde inte utflykterna. Då vi den sista kvällen traditionsenligt samlades till middag i en lokal restaurang gick diskussionerna redan kring vart nästa resa bär av.