Öppnar jag Facebook idag översvämmas jag av kedjebrev, utmaningar och ”nu-ska-vi-ha-lite- roligt”-quizzar. Och jag fyller i, kopierar och klistrar in. Pekfingrar höjs: Akta er för virus, som sprids via dessa inlägg, akta er för fiskeri, akta er!
Jajajaja, virus hit och virus dit, man dör i alla fall inte av virus i datorn. Det finns ju Covid-19. Det är ett Riktigt Virus….
På Facebook finns också de, som vet allt om detta virus. Som vet hur regeringen borde göra. Som läser artiklar i media, eller delar av artiklar, eller artiklars rubriker, eller… men som Vet Att Ledningen Gör Fel Igen :1) För Att de Har En Hemlig Agenda För Att Lura Oss, 2) för att regeringen består av unga kvinnor som borde hålla käft och låta farbröderna i cigarrklubben sköta saker, 3) för att Sverige inte har lika stränga restriktioner, 4) för att sjuttiplussarna envisas med att gå fritt ute 5) för att sjuttiplussarna tar upp alla sjukvårdsplatser som vi yngre har rätt till, sjuttiplussare ska ju ändå dö snart, 6) för att det här viruset inte är ett dugg farligare än en vanlig influensa, 7) för att…
Faktum är att ingen vet just någonting säkert gällande Covid-19. Vetenskapsgänget jobbar dag och natt med att försöka hitta svar, bot, orsaker, smittovägar, test, vaccin, men framför allt svar.
Under tiden kraschar mångas liv, inte bara genom att bli smittade, utan genom permitteringar och för att företaget är utan jobb. Vi lyckliga pensionärer, en del under och andra över sjuttio, vi får än så länge vår pension, men många sitter och plitar ner sina uppgifter på FPA:s nitiska blanketter, tömmer sina frysboxar på makaronilåda från 2009, letar efter produkter med röda prislappar i butiken, dit man egentligen inte ska gå. Många är tvungna att betala höga hyror för sin stängda lilla butik, trots att den är stängd.
Men många har visat solidaritet (ett uttryck, som dök upp i folkets medvetande under hippietiden, ni vet, ”Make Love, Not War”) och erbjuder sin hjälp åt dem som sitter isolerade, också många fastighetsägare har lovat sänka hyrorna för affärslokaler, inte alla, men ändå.
Företag och kommuner gör sitt bästa för att slippa permittera, placerar om och hittar på nya former av sysselsättning. Det kan vi vara glada för. (Fast om man riktigt gräver, kan man, om man är lagd åt det kverulanta hållet, hitta fel också här…)
Vardagshjältar talas det mycket om nu.
Vårdpersonal. Städare, poliser, gränsbevakare, chaufförer, avfallshanterare, lärare, dagispersonal, you name it. De som gör det tyngsta, skitigaste, mest ansvarsfulla och viktiga jobben, som dessutom utsätts för virussmitta i allra högsta grad. Nu höjer man dem till skyarna.
Men kommer det att synas i deras lönepåsar? Kommer vi att minnas deras insatser sen, då detta är över?
Och framförallt – hur ska de orka? Hur ska deras familjer orka?
Vi ska klara av det här. I stället för att käbbla om hur regeringen borde handla i en sån här situation, där ingen vet hur det kommer att bli — ta dig ut i friska luften, andas djupt och var tacksam för vad du har, just nu! Carpe-jäkla-diem.
Jag ser fram emot den dag, då vi får träffas, släpa våra män till IKEA och vara tillsammans.
Skini Lindgård
Kommentarer