Vad händer om bönderna inte orkar längre?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Häromdagen var jag riktigt galet hungrig – och ni vet hur det är att handla mat när magen rumlar som åskan. Med en sällan skådad frenesi plockade jag på mig allt jag var sugen på: buskblåbär, surskorpor, mozzarella och färskt bröd med en ah sååå frasig skorpa. Från pastahyllan tog jag en påse spaghetti. Middagen skulle bli pasta bolognese – en rätt mina barn oftast går med på att äta. Enkelt är ofta bäst.
Men vid köttdisken möttes jag av en lapp jag sett förut och givetvis glömt:”Tillgången på malet kött är begränsad på grund av leveranssvårigheter”. Eller som det kanske borde stå på riktigt:”Tyvärr, bönderna orkar inte längre”.
För så är det ju. Nu börjar vi skymta botten, och det inte bara i hyllorna. Allt fler jordbrukare ger upp och slutar. Allt färre unga vill ta över gårdarna. Och det faktum att malet kött blivit så populärt, just för att det är det billigaste köttet, är bara en av flera förklaringar till bristen.
Min första reaktion var förstås irritation:”Vad ska jag NU laga till middag?” Sedan tänkte jag, som säkert många andra har tänkt: Vad tar slut härnäst? För om inte mjölkbönderna orkar längre (det är ju av mjölkkor vi får en stor del av vårt malda kött), så har vi snart brist på mjölk, grädde, ost och smör. Och sen kanske det samma gäller bönderna som odlar potatis, lök, morötter och sallad? Och när kommer den dagen då mjölet och grötflingorna försvinner på grund av "leveranssvårigheter"? Vi tar maten för given, men bakom varje produkt finns någon som går upp före soluppgången.
Men även om det sägs att man ska gräva där man står, tvivlar jag på att majoriteten av oss har kunskapen, eller orken, att odla de mängder som krävs för att klara sig någon längre tid.
Jag minns när jag som barn var i Tallinn på 1980-talet. Kön från Kaubamaja ringlade sig lång ut på gatan. Det visade sig att de köade för apelsiner. En dag kanske vi står i kö för både mjöl och apelsiner – och det behövs inte kommunism för att hamna där.
Visst, man kan bli någorlunda självförsörjande på grönsaker om man är en riktigt flitig hobbyodlare. Men även om det sägs att man ska "gräva där man står", tvivlar jag på att majoriteten av oss har kunskapen, eller orken, att odla de mängder som krävs för att klara sig någon längre tid. Och de flesta av oss har knappast möjlighet att ha en kossa i farstun för att få mjölk till morgonkaffet, eller tid att kärna smör mellan Teams-mötena. Personligen skulle jag inte kunna skjuta ett djur – inte ens om mitt liv hängde på det. För att inte tala om att få djuret i det skick att det går att äta. Man kan tala om att bli mer självförsörjande – men snälla, släpp det romantiska snacket om att "trappa ner"! Det liv som skulle krävas för att vara självförsörjande på allt är det få av oss som faktiskt vill leva.
Man kan blanda bark i brödet som bonden Paavo gjorde, men jag hoppas innerligt att vi slipper.