Lyckans hemligheter: Finland vs. Kina
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Finländarna är världens lyckligaste folk igen. Det låter alltid lika förbryllande, men börjar man titta närmare på undersökningen blir det mer logiskt. Vi har bäst förutsättningar för lycka, borde det heta.
Det finns dock några saker de inte har undersökt, säkert eftersom de är svåra att mäta, men som jag saknar speciellt mycket från livet i Kina. Det är helt klart att deras förutsättningar för lycka inte på alla fronter är de bästa, men det finns kulturella särarter vi kunde ta till oss.
För det första förmågan att riktigt ärligt glädjas åt andras framgång, det är kanske inte något vi är riktigt superbra på alla dagar i det här landet. Jag minns vårt första stora prov med klassen. Kinesiska studieprov var inget att leka med. Man hade en viss tid på sig och man hade inte tid att tveka eller fundera på svaren när man skrev. Jag har alltid varit snabb och det behövdes minsann. Maximala poäng var 100, och det var omöjligt, sades det, men japanen på vår klass, han lyckades till allas förvåning. Hela klassen jublade och det blev smått kaos på lektionen. Vi for genast ut och firade. Det blev hotpot och karaoke och ingen gjorde läxor till följande dag, jag tror att också läraren var med. Alla var så glada och japanen var alldeles otroligt stolt och lycklig.
I Kina gick det aldrig att planera någonting, att ens äga en kalender var helt onödigt. Man visste inte när man steg upp på morgonen, var i landet man skulle befinna sig på kvällen.
För det andra förmågan att leva i nuet. Att jobba i ett kinesiskt företag var väldigt lärorikt för mig, van att leva genom min kalender. I Kina gick det aldrig att planera någonting, att ens äga en kalender var helt onödigt. Man visste inte när man steg upp på morgonen, var i landet man skulle befinna sig på kvällen. Trodde man att man hade något planerat, fick man alltid vara beredd på ändringar. Det hade varit omöjligt att ha ett finländskt familjeliv där, och visserligen är jag lättad över att vara tillbaka med kalendern, min snuttefilt, men förmågan att leva i nuet borde man hitta tillbaka till. Det är en speciell sorts lycka när man lyckas leva i nuet, eftersom det ändå händer så mycket att man inte riktigt hinner fundera på gårdagen och morgondagen är så oklar att man inte kan fundera på den heller.
För det tredje förmågan att våga va sig själv, våga sticka ut, och inte ta sig själv på så stort allvar.
För det tredje förmågan att våga va sig själv, våga sticka ut, och inte ta sig själv på så stort allvar. Jag minns när jag besökte en festival i Finland en gång mellan mina Kina-vistelser och tyckte att alla unga flickor klädde sig exakt likadant. Alla hade då jeans, vit t-skjorta och svart kavaj. Samt en scarf som var rosa eller ljusgrön. Efter Peking kändes det helt overkligt. Det är en utmaning att i en stad med 10-15 miljoner invånare försöka att inte vara klädd som någon annan, men det var målet. Därför gick det inte att hitta några normala kläder på den tiden. Det fanns alltid nåt väldigt mystiskt bling-bling på allt. Annars ser du ju ut som alla andra, sa expediten när jag frågade om det fanns något som var bara svart. Jag tänkte att nej, för ingen annan har bara svart. Men att våga vara annorlunda, göra saker som bryter mot de oskrivna normerna, sjunga högt på gatan för sig själv utan att nån funderar om man borde ringa hjälp, det kunde vi bli lite bättre på. När man står på en scen i Kina och ber om någon frivillig från publiken rusar genast hundra personer dit och försöker klättra upp först.
Det är när man gör något nytt och oväntat det bildas nya spår och kopplingar i hjärnan, och det ger oss knäppa minnen att se tillbaka på och le åt.
Vi är egentligen ganska avundsjuka, kontrollberoende fegisar.
Vi är egentligen ganska avundsjuka, kontrollberoende fegisar. Det är ett under att vi är lyckligast i världen.