Om skrivandets vånda

Minns du, som också är född på stenåldern, hur det var att skriva uppsats i skolan? Läraren delade ut varsitt konceptpapper åt eleverna och alla vässade sina pennor och väntade med spänning på Rubrikerna. Eller Rubriken. Ibland var de flera, så en kunde välja.

Läraren skrev alltså rubrikerna på svarta tavlan och ibland fanns där ett ämne som genast hoppade mig i ögonen, och då liksom visste jag att jag kommer att skriva bra! Några klasskamrater stönade och tuggade på pennorna så träflisorna singlade ner på konceptpappret. Sen plitade de ner rubriken, men sen då? Och så blängde de argt på mig, som befann mig i en sorts trans, skrev som en galning, skrattade till ibland åt mina egna lustigheter, hittade på roliga eller djupsinniga formuleringar och njöt av flödet, det gudomliga flödet, som rann ur hjärtat via hjärnan, ut genom höger arm, handen och pennan.

Flera embryon till romaner och andra storverk väntar på att få födas, nu när jag har fått blodad tand.

Alltid var det inte så. Ibland kunde rubrikerna vara dödstråkiga, ”Hur jag tränar inför Stafettkarnevalen”, eller ”Finlands roll i första världskriget” eller ”Naturen i vinteride”, till exempel. Då tuggade också jag på pennskaftet, du kanske minns hur pennskaft smakade, du med?

Att lämna in en uppsats, skriven med tandagnissel var inte kul. Månne det alltid kändes så för dem i klassen som med stor möda skrev en enda sida, och som aldrig fick sina verk upplästa inför klassen? Jag kände en lika stor frustration, när matteproven delades ut. En blek glädje över vitsordet fem minus. Godkänd, som tur.

Då studentskrivningarna började, var modersmålsprovet inte vad jag var nervös för. Vi skrev preliminära prov innan de riktiga skrivningarna, och jag skrev då mitt livs bästa uppsats, under rubriken ”Min väg till litteraturens värld.” – den rubriken fick igång flödet på riktigt, och jag fick ett starkt L i uppsatsen. Självförtroendet var alltså på topp. Då det var dags för studentuppsatsen, och vi fick varsin lapp med rubrikerna, log jag brett, för där var den ju, rubriken jag väntat på och som var liksom speciellt påhittad för mig! ”Min väg till konstens värld”!!! Wow! Konstens värld! Som jag var så himla intresserad av. Jag skulle ju bli konstnär!

Men… jag vet inte vad som hände i mitt huvud där och då. Jag valde av någon helt outgrundlig orsak en annan rubrik. Jag fattar ingenting? Jag skrev en tråkig uppsats om ett tråkigt ämne – jag minns inte ens om vad. Jag fick M i den.

Jag har nog förlåtit mig själv redan. Plötsligt, som vuxen, ramlade jag in i revysammanhang här i Pargas och fick lära mej att skriva sketcher och sångtexter, med åren vågade jag allt mera, eftersom folk tyckte om texterna, sketcherna lockade fram skratt bland publiken. En reporter från Radio Vega frågade sen i en intervju om jag snart ska skriva en riktig pjäs. Jag svarade väl något diffust, men tanken började gro, och med påknuffning av bl.a. en viss ”mångsysslare inom kultur” på orten skrev jag en pjäs, som såg dagens ljus på Lillholmen 2012. Sen blev det ju ett par stycken till… Den 25 juni är det dags för den fjärde pjäsen, ”Babyface”. Repetitionerna är i full gång. Nu återstår bara att ”lämna in uppsatsen” och invänta reaktionerna och vitsordet!

Flera embryon till romaner och andra storverk väntar på att få födas, nu när jag har fått blodad tand. Stay tuned!

Skini Lindgård
Kultur är det som är mitt hjärta närmast

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*