”Om allt det här hade hänt då? Hade jag fortsatt jobba i familjeföretaget och glömt min dröm om ett liv med rock’n roll?”

Det är klart att det är omöjligt att få svar på alla de här frågorna, men låt oss ändå återvända till år 1983 för en stund. På den tiden var jag affärsbiträde i den guldsmedsaffär som mina föräldrar ägde. Det var ett jobb som jag höll på att lämna för att börja – eller egentligen hade jag redan delvis börjat – med mitt egna företag inom musikvärlden.

När regeringen den 12 mars i år meddelade om begränsningar gällande alla publikevenemang tömdes min uppdragskalender på en gång. År 1983 hade det betytt att kalendrarna för de band som jag representerade hade tömts med omedelbar verkan och att alla de nöjesevenemang som jag hade ordnat skulle ha ställts in. Också veckolånga evenemang som Suistomaan Soittopäiväviikko, som jag som verksamhetsledare för föreningen för levande musik i Björneborg, Porin Elävän Musiikin yhdistys, skulle ordna, hade med stor sannolikhet ställts in.

I år kom regeringen den 18 mars med beredskapslagen och den trädde i kraft någon dag senare.
År 1983 reste jag den 19 mars för första gången till USA.
Vad skulle ha hänt med en sådan resa på nästan en månad då?
Skulle jag ha åkt i väg och om jag hade gjort det, hur snabbt hade jag blivit tvungen att avbryta den?

Om allt det här hade hänt då, kan det väl hända att verksamheten för mitt programbyråföretag hade stannat av och inte blivit verklighet.
Föreningen för levande musik hade sannolikt inte klarat sig ekonomiskt ur situationen och min upplevelse av Amerika hade varit något helt annat, om den alls hade blivit av.
Hade jag alltså fortsatt jobba i familjeföretaget och glömt min dröm om ett liv med rock’n roll?
Det tror jag inte, för gnistan och glöden var på den tiden så stark att knappast ens någon corona kunde ha stoppat den! Och till Amerika skulle jag ha kommit senare.

Jag är glad över att det här inte hände år 1983 och att mitt programbyråföretag fortfarande existerar, om än i lite tillbucklad form för tillfället på grund av coronaviruset, men dock vid liv.
Att vara ensamföretagare är aldrig lätt och speciellt inte nu.

Ännu år 1982, om jag minns rätt, sade jag att jag aldrig tänker bli företagare, utan hellre är i någon annans tjänst, har en bra ställning och en bra lön.

Så ändrades också den inställningen på bara ett år och jag blev min egen arbetsgivare, ”i en beslutsfattande position” och med … ja, åtminstone någon form av utkomst.

Kämpa på alla ensamföretagare och framför allt ni kolleger inom musik-, kultur- och idrottsbranschen.

Var först att kommentera

Kommentarer

Alla som kommenterar PK:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Underteckna kommentaren med både ditt för- och efternamn, tack.


*