Funderingar kring sommaren

Sommaren kämpar och håller sig kvar in i det sista. Men det doftar oundvikligen höst där ute. Ännu torkar tvätten ute, ifall jag är påpasslig och springer ut medan de första dropparna slår mot fönstret kanske jag kan rädda de halvtorra plaggen innan de blir genomblöta. Väl ute lyckas jag slita ner kläderna från strecket, men de blir ju skrynkliga, såklart. Men jag vägrar ge upp! Vägrar hänga upp tvätten inne, då har jag förlorat fighten! Ut skall den, om så bara för en liten stund!

Fötterna ropar efter strumpor. Nix. Inte ännu. Min envishet härvidlag leder till sendrag, som väcker mig ett par gånger om natten, och jo, jag har magnesiumtabletter, men glömmer att äta dem regelbundet. Då får jag skylla mig själv. Jag stiger upp, trampar omkring i mörkret tills krampen släpper taget. Men strumpor, nej tack!

Jag skulle tvätta mattor i juni. Hann inte, ”bodde” ju på Lillholmen. Jag skulle tvätta mattor i juli. För hett. I augusti lönar det sig inte längre, de torkar ju inte. Men – jag är fortfarande vid liv och ingen större katastrof har skett. Jag kan ju tvätta mattorna nästa år. Världen går inte under. Inte heller fast jag aldrig hann till Åland, Utö, Örö, Brännskär och alla andra fina ställen jag hade velat besöka.

Jag har nästan inga solnedgång-vid-havet-bilder att lägga ut på Facebook heller. Voj voj. Vi är så snabba med våra smarttelefoner, men hinner vi se allt då vi är upptagna med att checka in och lägga in foton av allting? Vad har hänt med vår förmåga att gömma de vackra minnena i vårt hjärta? Att njuta av natur, konst, kultur, mat utan en kameralins mellan ögat och det vi ser? Vi vill dela våra upplevelser med andra, men hur många bryr sig egentligen om just mina minnen och var jag har varit och vad jag åt?

Sommaren är så efterlängtad, vi väntar på sommaren så mycket att vi inte riktigt hinner njuta av den. För det kanske regnar, kanske vi måste sommarjobba, kanske vi får en förkylning, kanske vi får långväga gäster som kräver uppassning i veckotal, kanske barnen är i trotsåldern, kanske vi inte har råd med resor, villa, ledighet, kanske sommaren infaller så tidigt att vi inte hinner märka den, kanske den regnar bort, semestern infaller vid fel tidpunkt?

Det finns naturligtvis avigsidor med sommaren. Den värsta är väl fästingarna. Eller hettan. Och torkan, för dem som har egen brunn och framförallt för dem som odlar. Och för djuren. En avigsida är också att folk har en tendens att bli mycket sura, då verkligheten inte motsvarar de höga förväntningarna. Och personligen ser jag brådskan som en avigsida, semesterstressen, som i värsta fall leder till olyckor, både på land och till sjöss.

Men sommaren tar slut vartenda år. Vädret rår vi inte på, klimatet kan vi göra vårt bästa för, djur har rätt att leva, även om de inte riktigt passar oss, med ett leende och medmänsklighet kommer vi längre än med sura miner och förakt, regn behövs och sol och det jag vill komma till är att hösten kan vara fin, ungdomar är människor och mopeden hjälper någons tonåring att komma hem lite fortare än till fots – och alla människor är värda respekt. Alla.

Och det blir sommar nästa år igen, oberoende av oss. Nu skall jag gå och känna på tvätten. Den är nästan torr. Doftar annorlunda än i juni, men fortfarande underbart!

Skini Lindgård
Kultur är det som är mitt hjärta närmast.

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*