Som de kända replikerna i filmerna säger ”Du ska aldrig glömma varifrån du kommer”. Jag är från Pargas och jag har bott i denna skärgårdsstad över halva mitt liv hittills. Jag har också brett ut mina vingar och flugit ur boet får att kunna beundra nya vyer och grubbla över livet från olika och bredare synvinklar. Det har det varit värt.
Något som jag märkt med åren är att vyerna där hemma kallar på en. Man känner en sorts hål i bröstet och det betyder att det är dags att åka ”hem” och fylla på reservoaren. Detta hem är fyllt av glada minnen matade av solsken, skvalpande hav, skog, grönt gräs, skratt och doftande regn.
Ordet ”hem” betyder många saker för mig och jag ser till exempel min kompanjon som en del av ett levande och rörligt hem. Där han är, där finns också mitt hem. Mitt hem ryms med andra ord i en kappsäck och var än jag öppnar den, välkomnar hemmet mig. Ett annat sorts hem är konsten. Konsten är ett hem som ger på ett tryggt sätt uttryck för mina tankar, känslor och funderingar på sandyismens villkor.
Jag har inte alltid kunnat förklarar ordet ”hem” så tydligt. Under många år trodde jag att man måste ha ett och specifikt hem och att man måste identifiera sig själv med just detta ”hem”. Under flera år ville jag bli fransyska.
Det blev ganska frustrerande i längden för jag fick alltid höra samma fråga: ”Oj, du har en accent! Varifrån kommer du?”. De frågade om jag var tysk eller belgisk men aldrig gissade någon på Finland. I WC-kön har jag även argumenterat och försökt övertala två tjejer att jag är från Thionville (där jag var på utbyte med Rotary 2011–2012) men det slutade med att de två väninnorna började gräla sinsemellan för den ena trodde på mig medan den andra inte tyckte att min accent passade tillräckligt bra till just det området i Frankrike.
Efter fem år av fransk kultur och diverse dilemman, har jag kommit till den slutsatsen att jag inte vill bli fransyska och att jag är nöjd och stolt över att vara finländare. Jag står hellre för Mumin och Marimekko än den mystiska Mona Lisa och de 365 olika franska vinerna och ostarna.
Då kan man ju fråga sig varför jag trots allt ännu bor i Frankrike och inte i Finland? Det är utmanande, spännande och utvecklande att ifrågasätta det mesta på ett så vackert språk som franska. Det finns mycket noggranna adjektiv för specifika föremål, färger, känslor… You name it! Pargassvenskån har också sin charm.
Man kan inte vara på två ställen samtidigt. Jag försöker leva här och nu i det landet, staden, miljön jag lever i just nu. De sociala medierna gör gränsen suddigare men jag försöker leva på det ”finska” sättet då jag är i Finland och på det ”franska” sättet då jag befinner mig i Frankrike. Sedan finns det så klart vissa vanor och beteenden som jag föredrar från dessa kulturer som med tiden också blandas med varandra. Ota tai jätä.
Jag har inte glömt varifrån jag kommer och jag är alltid lika glad att få återvända till Pargas. Paris är ju nästan samma sak. Vi har liknande sevärdheter men i mindre skala och utspridda på större avstånd.
Dessutom behöver vi inte så ofta köa eller tråmas bland folk, speciellt så här i coronatider. Något som gör mig så otroligt glad är ert stöd, det pargasiska stödet. Ni delar och gillar på de sociala medierna, deltar på vernissagerna och online-evenemangen! Era varma ord, leenden i matbutiken, meddelanden eller samtal värmer och motiverar mig att fortsätta att skapa och på det sättet utvecklas som konstnär.
Utan Pargas skulle Sandy Bee inte vara något i Paris och det är ganska tufft när man väl tänker på saken.
Sandra Wallin/Sandy Bee
En pioniär inom den fria konsten och tatuerare
Paris-Pargas
Kommentarer