Bankens slogan är: ”ser människan i varje kund”! Lite konstigt då man ju vill se kunden så lite som möjligt. Det blir ju lite svårt att se människan då kontoret är stängt och dörren är låst. Vill du bli sedd får du beställa tid för det.
En trevlig person ringde och förklarade vad som ligger bakom besluten att flytta bankens personal från hela skärgården och Pargas centrum till Åbo. Stackars människa, hon får antagligen höra mycket ovett.
Huvudorsakerna till flytten sades vara två; minskad efterfrågan och digitaliseringen.
Den första är lätt att förstå, om man låser dörren och flyttar bort blir det mindre antal kunder dvs minskad efterfrågan.
Digitaliseringen i sig är ingen orsak till att koncentrera personalen till storstaden, tvärtom ger de digitala lösningarna möjligheter att sköta det mesta av servicen från de låsta kontoren varifrån som helst, kanske från Nagu, där till exempel hela Pargas stads ekonomiavdelning sitter.
Jovisst, man kan köpa argumenten att det behövs en kreativ miljö för att utveckla personalens kompetens och utveckla nya idéer och visst har det mesta av bankens service redan flyttat till nätet.
Bankens policy nu tömmer glesbygden och småstaden, antagligen rör det sig för lite pengar här.
Det här är inte enbart ett bankfenomen. Stort sett alla statliga myndigheter, FPA, skatteförvaltningen, domstolarna och många andra med dem följer samma mönster och logik.
Vad berättar det här om vårt samhälle?
Den rättrogne optimisten svarar att det vittnar om moderna lösningar, nätbaserade sådana, där kunden inte behöver sätta onödig tid på att springa i trapporna. Det kallas för naturlig utveckling, inte sant?
Vi ser hur östra och norra Finland töms och vi ser hur tillväxten koncentreras till några få centra med huvudstadsregionen i spetsen. Allt tal om digitaliseringen som glesbygdens räddning och distansjobb klingar ihåligt.
Arbetsplatserna försvinner till storstäderna. Först drogs den personliga servicen in i skärgården därefter i Pargas centrum. Med tiden tenderar människorna att flytta med sina arbetsplatser, ju längre bort de försvinner desto sannolikare blir flytten.
Det kanske mest bekymmersamma i utvecklingen är den signal det sänder.
Banken, staten och alltför många med dem skriker ut: Ni bor på fel ställe! Vi vill inte vara här! Vi tror inte på livskraften i ert lokalsamhälle!
Deprimerande om det går som man uppenbarligen kalkylerat, faran för det är uppenbar, se bara på befolkningstalen.
Lyckligtvis finns det också starka motkrafter. Det finns de som vågar, vill och kan se möjligheterna, som svänger på argumenten och ser potentialen.
Se på Piffen, Teaterboulage, skärgårdens företagare, Houtskär kulturgille, exemplen är många.
Se framför allt på enskilda pionjärer som vågar ta steget, som ser fördelarna i naturen, närheten och som förmår använda dagens enorma verktygsarsenal, inte till koncentration och likriktning, utan till det motsatta.
Det är trots allt många som tror på en bra framtid i vårt lokala samhälle – som tror på framtiden där de bor.
Presidenten sade i nyårstalet att vi måste sluta hata varandra på nätet och bete oss som folk mot varandra, bra talat. Vi borde nog lägga till att det samma gäller vår hemort, mera positivt prat och skrivande skapar bättre stämning och framåtanda.
Den goda och positiva berättelsen om livskvaliteten i vårt lokalsamhälle kan flytta berg. När vi flyttat berget kommer nog banken efter.
Folke Öhman
Tidigare stadsdirektör i Pargas
Kommentarer