Tvåspråkighet faller inte på förståelse – utan på ansvar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I Pargas är tvåspråkigheten en självklar del av vardagen. Den finns i samtalen på gatan, i servicen, i hur man möter varandra. Ofta sägs det att här förstår alla varandra, på ett eller annat sätt.
Just därför ställs frågan så sällan: vem bär ansvaret för att förståelsen faktiskt uppstår?
Tvåspråkighet misslyckas sällan för att människor inte förstår orden. Den brister när ansvaret för förståelsen blir otydligt. När man antar att någon annan förklarar, översätter, fyller i eller märker. Att det nog löser sig längs vägen.
I många situationer gör det också det.
Men inte i alla.
I vardagens ärenden, beslut och anvisningar lever ofta föreställningen att språket ordnar sig. Att den som inte förstår frågar. Att grannen hjälper. Att tjänstemannen har tid. Att det andra språket finns där vid behov.
Men just i dessa vid behov-ögonblick blir tvåspråkigheten skör.
De som faller bort först är sällan de mest högljudda. Det är äldre människor, nya invånare, trötta människor, sjuka – de som inte längre orkar fråga en gång till. För dem är språket inte bara ett verktyg för kommunikation, utan en tröskel till att våga delta.
Den egentliga frågan är därför ofta inte om en människa förstår.
Utan om hon upplever att hon har rätt att inte förstå.
Här upphör tvåspråkigheten att vara en fråga om språkkunskap. Den blir en fråga om ställning, om mod – och om ansvaret för förståelsen. Om vem som tar vid när förståelsen inte uppstår av sig själv.
Ett tvåspråkigt samhälle fungerar bara när ansvaret inte är utsmetat på alla, utan tydligt placerat någonstans. Annars uppstår ett tillstånd där alla förstår lite, men ingen bär helheten.
Tvåspråkighet beskrivs ofta som en rättighet eller en kulturell rikedom. Det är den också. Men den är samtidigt en praktisk ordning. Den kräver rutiner som håller även när vardagen är ojämn, när tiden är knapp och när människor inte orkar vara aktiva hela tiden.
I grunden handlar tvåspråkighet heller inte bara om två språk. Den handlar om tillträde till den gemensamma verkligheten: att veta vad som förväntas, att förstå vilka rättigheter man har, att våga stiga in i ett samtal utan rädsla för att göra fel eller framstå som okunnig.
När ansvaret för förståelsen läggs på individen, förvandlas tvåspråkigheten långsamt till tyst ojämlikhet. Inte av illvilja, utan för att ingen riktigt ansvarar för det ögonblick då någon blir stående utanför.
Pargas har alla förutsättningar att visa hur tvåspråkighet fungerar som bäst. Inte bara som princip, utan som praktik. Som något där förståelse inte är ett antagande, utan en uppgift – och där ansvar inte göms bakom artighet eller god vilja.
Tvåspråkighet betyder inte att alla förstår lite.
Det betyder att någon ser till att ingen behöver stå tyst utanför.