Återhämtning i vitsippornas famn
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Efter arbetsdagen en liten paus. 10 minuters körning från centrum i Pargas mot skärgården. Parkerar bilen, tar vattenflaskan i handen och ger mig ut på stigen.
Ett hav av vitsippor kantar stigen genom ekskogen. Eken väntar ännu på att bli grön, här och där färgar björkar och rönnar landskapet. En lätt vind rör vid sipporna, de dansar vackert i solskenet. Koltrasten sjunger, och till kören ansluter sig flugsnappare, bofink och mesar. Spillkråkan flyger förbi och meddelar sin närvaro med sitt skarpa rop.
Här och där ligger tjocka, murkna stammar på marken, täckta av vacker mossa. Där de ligger ger de liv åt mindre varelser. Vitt så långt ögat kan nå. Mindre och större sippor. I skuggan ännu knoppar, i solen har de öppnat sina vita kronblad helt. Ormbunken vecklar långsamt ut sina ännu krökta blad. Dess klara gröna färg ger åter en ny nyans åt landskapet.
På klipporna står barrträden ståtligt, ständigt gröna. Precis som de gjort i årtionden – kanske i hundratals år. De ännu nakna ekarnas mossbeklädda, lite luddiga grenar gläder vandraren. Rådjuren hoppar åt sidan för att få beta i lugn och ro. På avstånd hörs en mås ropa. Bruset från Skärgårdsvägen hörs bara svagt i bakgrunden, knappt märkbart.
Den gamla björken låter sina grenar hänga. Den står stadigt med sin kraftiga, något knotiga stam. Små blad rör sig ännu i vinden. Att följa deras rörelse mot den blå himlen lugnar även ett rastlöst sinne.
Efter havet av vitsippor öppnar sig en äng som redan grönskar vackert. De första gula maskrosorna lyser bland det gröna. Havet glittrar längre bort och en salt doft smyger sig med vinden.
Efter havet av vitsippor öppnar sig en äng som redan grönskar vackert. De första gula maskrosorna lyser bland det gröna. Havet glittrar längre bort och en salt doft smyger sig med vinden. Till maskrosorna ansluter sig den vackra gula svalörten. Några gullvivor lyfter också sina huvuden bland vitsipporna. På betesmarken blommar smultron. Citronfjäril och nässelfjäril njuter också av prakten. De första lila nunneörterna blommar.
Vid grillplatsen blir det paus för fika. Här kan man i lugn och ro beundra naturen som vaknat. Snart springer boskapen här på bete. Och det gröna blir mörkare, färgerna fler. Via utedasset gör jag en sväng till fågeltornet. På vägen är det ett måste att klättra upp på stammen av en gammal fallen ek. Den 450 år gamla eken får vila mitt i vårens grönska och glädja vandrare.
Den ena mäktigare eken än den andra skuggar stigen. Den milda vårvinden kittlar håret. Jag ser knopparna på ekarna. Snart får värmen och ljuset också dem att slå ut. Vid tornet är det lugnt. Måsar och änder simmar stilla. En drillsnäppa flyger nära vattenbrynet. Blicken vandrar nära och långt, urskiljer nyanser och former i allt som syns. Jag skriver mitt namn i gästboken, går ner och fortsätter längs stigen och njuter fortfarande av vitsipporna. Vid åkerkanten ser jag liljekonvaljens långa blad. Snart slår även de ut och fyller luften med sin doft. Bofinken kvittrar ännu glatt. Jag kommer snart tillbaka för att åter njuta och återhämta mig. Den lilla turen gjorde gott.
Alltid vackert, annorlunda, unikt. Underbara Lenholm i Pargas. Gå dit du också!