Mobbad
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag föddes som en praktbaby, tjock och skallig 1953. Alla släktingar beundrade mig och ojade sig över hur ”bussig” jag var. Då min far såg mig första gången var jag tre månader gammal. Han var sjöman och ute på långfart då jag föddes. Båda föräldrarna var på äldre sidan och min halvbror var 16 år äldre. Jag lär ha blivit bortskämd och jag levde lycklig i det lilla samhället Attu.
Då jag var sju år måste vi flytta och 1960 började jag i lilla Tara skola, med tant Svea som lärarinna. Hon kallade mig kvicksilvret (AD/HD?). Mina klasskamrater tyckte att de hade rätt att reta mig och kräva att jag skulle hämta karameller åt dem, eftersom jag bodde i bybutiken. Jag hade dessutom en sprillans ny cykel, vilket upplevdes som totalt fel. Jag stal karameller och gav åt illbattingarna, jag bytte ut min hundramarkssedel som jag fått till födelsedagen mot några fempennisslantar, vilket gjorde mamma galen. Hon tyckte jag var hopplöst korkad. Men då de där typerna hade sagt att de där slantarna var FLERA pengar ä bara en sedel, så...Saken blev väl utredd, men jag stod knappast så högt i kurs efter det.
En gång blockerade de rara ungarna vägen, så jag inte kunde cykla hem på min avskydda cykel. Jag tog en omväg, visste inte helt säkert var jag var. Till slut hittade jag hem, mor skällde ut mig för att jag var så sen och dessutom hade jag kissat ner mig.
En gång blockerade de rara ungarna vägen, så jag inte kunde cykla hem på min avskydda cykel. Jag tog en omväg, visste inte helt säkert var jag var. Till slut hittade jag hem, mor skällde ut mig för att jag var så sen och dessutom hade jag kissat ner mig. ”Stå på dig och ge tillbaks!” var hennes råd, då jag berättade vad som hänt. Jag slutade berätta, och med vått toapapper putsade jag cykelsitsen en annan dag, då raringarna hade smetat in den med lera. Det blev aldrig riktigt rent, så då fick jag skäll för det också. Och skurborste i handen.
Man kan ju tycka att det där var småsaker och mobbningen ser annorlunda ut idag. Men det rev ändå sår i mitt sjuåriga hjärta och jag längtade bort. Jag hörde ett par raringar undra om de skulle bjuda hem mig och leka, men den äldra sa”Nä, hon e så einfaaldå (enfaldig)” sen hoppade de runt och sjöng ”Einfaaldå, tvoofaaldå” och skrattade. Jag var udda, nyinflyttad och kände ingen riktigt.
På våren flyttade vi till en annan by och jag bytte skola. Mina kusinbarn gick också där och jag fick vara udda och ifred. Sommarlovet gick, och jag började på tvåan i Lilla Malm skola, men hann inte gå där mer än en månad, då jag blev sjuk i barnreuma och låg fem veckor på Åbolands sjukhus. Jag anpassade mig och på vårterminen var jag i skolan igen. Alla flockades runt mig och var lite imponerade först. Sjukhus och injektioner, det var spännande! Jag trivdes bra i samklassen (åk 1 & 2) med Maj Lundberg som lärarinna.
Tredje och fjärde klassen gick man i Centis, nuvarande Malms skola. Liddy var vår lärarinna. Det var en lugn tid, jag hade en bästis där, (och min första kvarsittning) och sen var det dags att gå på inträdesförhör till Samskolan (läroverket) Jag kom in, men så flyttade vi till Åbo. I Åbo blev allt annorlunda, ingen retades i skolan, jag och den första kompisen gick på bio, hängde i Wiklunds, hos henne, jag blev bjuden på födelsedagskalas, gick på Bibban, spanade in killar och levde ett vanligt liv tills skolan var avklarad.
Men jag har aldrig glömt klass I. Jag har inte glömt hur det kändes den där skräcken och förödmjukelsen från 1960. Jag har väl förlåtit dem, som ju då också var barn, men jag har inte glömt. Det har de säkert gjort.
Var snälla mot varandra!
P.S. Grattis alla studenter och lycka till!