Ljuva januari
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Januari har ett dåligt rykte. Månaden beskrivs som den längsta, mörkaste och mest hopplösa av dem alla. Som om den bara är ett transportstråk mellan december och våren. Något som bara ska klaras av. Men jag tycker nog inte att den är så dålig, trots allt.
Efter december med sin upptrissade energi känns januari nästan befriande. Den ber inte om något särskilt, inga högtider som ska bli perfekta eller förväntningar som måste infrias. Bara dagar som kommer och går och ett mörker som inte behöver ursäktas. Jag tycker att det finns något skönt i att inte behöva prestera en känsla eller skapa en stämning. Januari nöjer sig med det som redan är.
Vi är många som går in i ett nytt år redan trötta, alla med våra listor på allt vi borde bli bättre på. Vi ska bli starkare med mer disciplin, mer effektiva, lyckade och helst bäst i världen.
Världen sänker rösten lite. Samtidigt är tystnaden i januari inte tom, utan vilande. Och kanske är det just det vi behöver. Vi är många som går in i ett nytt år redan trötta, alla med våra listor på allt vi borde bli bättre på. Vi ska bli starkare med mer disciplin, mer effektiva, lyckade och helst bäst i världen. Januari blir startskottet för självförbättring. Men tänk om den istället får vara startskottet för självomsorg, för att ta hand om det som redan finns innan vi försöker bli något annat. Jag tänker att allt inte behöver kännas explosivt, nytt, spännande och inspirerande direkt.
Jag kan uppskatta att dagarna ser likadana ut. Långsamma tider, lite mindre dramatik och tryggheten i att veta vad som väntar. Det är som om kroppen får slappna av när ingenting behöver bevisas. Januari tillåter ett slowmotion-tempo där det inte gör något om man inte har en tydlig riktning ännu. Inte som en paus från livet men som en del av det. En fortsättning snarare än en nystart.
Så kanske ska vi sluta hata januari. Eller kanske är det bara jag som hatat månaden från första början. Kanske ska vi tacka den för att den inte kräver att vi blomstrar.
Så kanske ska vi sluta hata januari. Eller kanske är det bara jag som hatat månaden från första början. Kanske ska vi tacka den för att den inte kräver att vi blomstrar. I rutinernas upprepning och i den tystnad som januari bär med sig finns det utrymme för att andas. Och är det egentligen så fel att låta det vara tillräckligt, åtminstone för stunden?