Då PISA-resultaten sjunker är det inte barnen det är fel på
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När PISA-resultaten presenterades och det kom fram att de än en gång sjönk var vi snabba med att börja peka finger. Diskussionen gick långt ut på att leta efter fel såväl i skolan som i läroplanen. Det tog inte länge innan man kunde höra konstateranden som att undervisningen var bättre förr, kraven har blivit för låga och barnen orkar inte anstränga sig. Men tänk om vi borde börja med att lyfta blicken från klassrummet och se oss själva i spegeln?
Barnen lever inte i en separat värld — tvärtom. De växer upp i det samhälle som vi vuxna har skapat. Deras beteende, språkbruk och förmåga att koncentrera sig formas av det som händer vid köksbordet, på fritiden och i telefonen. Därför blir diskussionen om skolresultaten alltför enkel om den bara handlar om vad lärarna borde göra annorlunda.
Vi säger att barnen måste läsa mer. Men hur ofta ser de oss vuxna med en bok i handen?
Vi säger att barnen måste läsa mer. Men hur ofta ser de oss vuxna med en bok i handen? Vi oroar oss för deras koncentration, samtidigt som vi själva knappt klarar fem sekunders tristess innan telefonen åker fram. Vi avbryter samtal för att kontrollera vad som händer på telefonen och skrollar på den medan någon försöker berätta något viktigt. Vad är det vi då lär barnen om uppmärksamhet? Vad lär vi dem om att fokusera och prioritera?
Vi kräver att barnen ska uppföra sig, visa respekt och inte mobba. Samtidigt ser man de mest motbjudande och primitiva beteende på sociala medier där vuxna människor hånar, misstänkliggör och dömer människor de aldrig ens har träffat. Barnen ser hur vi talar om varandra och till varandra och det är verkligen inte vackert. Våra förmaningar väger väldigt lätt när vårt eget beteende säger något helt annat.
Vi kräver att barnen ska uppföra sig, visa respekt och inte mobba. Samtidigt ser man de mest motbjudande och primitiva beteende på sociala medier där vuxna människor hånar, misstänkliggör och dömer människor de aldrig ens har träffat.
Det är bekvämt att lägga ansvaret någon annanstans. Det är ju skolan som borde lära barnen hyfs! Det är ju samhället som borde sätta gränser! Någon borde få dem att lägga undan telefonerna! I dessa kommentarer förminskar vi vårt eget ansvar. Vi är snabba att hitta syndabockar, men undviker frågan om vad vi själva behöver förändra.
Utgångspunkten är naturligtvis att skolan ska ha resurser, arbetsro och möjlighet att stödja varje elev. Vi vet att alla barn inte har samma förutsättningar och familjer måste få hjälp när krafterna inte räcker till. Det gemensamma ansvaret är viktigt, men vi kan inte gömma oss bakom det och använda det som en ursäkt för att inte ta vårt eget ansvar.
Samhället är dessutom inte man och någon. Samhället är du och jag. Det är vi. Vi är alla de vuxna som barnen möter i sin vardag. Vi kan inte kräva koncentration, hänsyn och uthållighet av nästa generation utan att själva vara beredda att klara av samma saker. Och nej, att komma med kommentaren ”ja på min tid så…” har ingen plats i denna debatt. Då var då och nu är nu. Dagens samhälle är så mycket mer komplext än tidigare och det är där vi måste ta avstamp.
Det börjar i det vardagliga. Att lägga undan telefonen när barnet talar. Att läsa tillsammans, också när barnet redan kan läsa självt. Att hålla fast vid en gräns trots protester. Att tala respektfullt om andra och kunna säga förlåt när vi misslyckas. Att visa att sådant som kräver tid och ansträngning också kan ge glädje. Vi behöver också våga visa att vi kämpar när något är svårt, utan att genast ge upp eller söka en genväg. Och nej, föräldraskap är inte enkelt. Det kommer stunder där det är det svåraste uppdrag vi någonsin kommer att ha. Balansen mellan att sätta gränser, men ändå ge frihet. När gör man rätt och när gör man fel?
Så tillbaka till där vi började. Då PISA-resultaten sjunker är det alltså inte barnen det är fel på. De försöker hitta sin väg i den värld vi har skapat för dem och där vi är deras förebilder. Om vi vill att de ska läsa, lyssna och tänka efter måste vi börja med oss själva. Det är vårt ansvar som vuxna att vara goda förebilder för barnen och det är ett ansvar vi inte bara kan skrolla förbi.
Beslutsfattarna i Pargas har getts möjlighet att öppna upp vad som händer i staden, på, mellan och under de politiska mötena. Alla partier turas om att skriva kolumner.