Alla unga förtjänar en möjlighet

kolumnvinjett
Tuuli Haahtela-Koskinen
Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Vi lever i en tid då mycket är bättre än någonsin tidigare, och ändå mår allt fler barn och unga sämre. Statistik visar på ökande ångest, depressiva symtom, ensamhet och avhopp från skolan. Köerna till barnpsykiatrin växer, elevvården i skolorna är hårt belastad och många familjers vardag är splittrad på olika sätt. Samtidigt kretsar samhällsdebatten kring ekonomisk tillväxt, konkurrenskraft och produktivitet. Men vad händer med den generation som en dag ska bära ansvaret för allt detta?

I allt fler familjer har föräldraskapet tappat riktning. Det betyder inte att föräldrar inte älskar sina barn. Tvärtom. De flesta gör sitt bästa, men dagens vardag präglas ofta av stress, osäkerhet och motstridiga förväntningar. Krafterna kan vara så begränsade att föräldern väljer den ”lättare vägen” tillsammans med barnet. Men föräldraskap kräver tid, gränser, trygghet och närvaro. Barn behöver vuxna som vågar vara vuxna, sätta gränser, säga nej och stå ut med barnets besvikelse. När föräldraskapet förvandlas till ständiga förhandlingar eller en rädsla för att barnet ska bli argt eller besviket, försvinner den trygga strukturen. Barn behöver inte perfekta föräldrar, utan konsekventa och omtänksamma vuxna.

Vi behöver beslutsfattare som vågar prioritera barn och unga även när ekonomin är ansträngd. Just då är investeringar i förebyggande arbete som allra viktigast.

Det är lätt att säga att varje familj måste ta ansvar för sina egna barn. Det är sant, men det är inte hela sanningen. Ett barn tillhör alltid också en gemenskap. Förr uppfostrade byn barnet, i dag står många familjer ensamma. Mor- och farföräldrar kan bo långt borta, grannar känner inte nödvändigtvis varandra och det vardagliga stödnätverket kan vara mycket tunt. När problem uppstår stannar de lätt innanför hemmets väggar tills de vuxit sig stora.

Skolans värld speglar denna utveckling. Inlärningsresultaten blir allt mer polariserade, koncentrationsförmågan försämras och allt fler unga upplever skolan som belastande. Samtidigt förväntas skolorna göra mer än någonsin. De ska undervisa, fostra, förebygga marginalisering, identifiera psykiska problem och fungera som trygga gemenskaper. Resurserna motsvarar dock inte alltid förväntningarna. Lärare gör ett ovärderligt arbete, men de kan inte ensamma bära ansvaret för barn och ungas välbefinnande.

Vi behöver gemenskap. Inte i högtidstalen, utan i vardagen. Gemenskap innebär att ett barn känner att det hör hemma någonstans. Det innebär trygga miljöer där man får vara sig själv. Det innebär fritidsaktiviteter där man lär sig färdigheter, utvecklar tålamod inför motgångar, upplever glädjen i att lyckas och lär sig samarbeta. Det innebär vuxna som ser och lyssnar. En idrottsförening, en musikskola, en teatergrupp eller scoutverksamhet kan vara den plats där ett barn för första gången känner att det lyckas med någonting. Det kan vara platsen där vänskap skapas som varar i många år. Det kan också vara platsen där en vuxen märker att något inte står rätt till.

Alla barn har dock inte möjlighet att delta i fritidsaktiviteter. Vissa blir utanför därför att familjen inte har råd. Andra blir utanför därför att ingen tar dem dit. Samhällets uppgift är att säkerställa att inget barn stängs ute från hobby- och fritidsverksamhet av ekonomiska eller sociala skäl.

Ett barn som mår dåligt växer ofta upp till en ung person och senare en vuxen som också mår dåligt. Psykisk ohälsa, avbruten utbildning och marginalisering kostar samhället enorma summor. Förlorad arbetsinsats, ökade social- och hälsovårdsutgifter samt mänskligt lidande bildar en helhet vars pris är svårt att ens mäta. Förebyggande arbete är både mänskligt och ekonomiskt klokt. Vi behöver investeringar i tidigt stöd, rådgivningar, familjerådgivning och mentalvårdstjänster. Vi behöver tillräckligt många kuratorer, psykologer och speciallärare i skolorna. Vi behöver lokaler och verksamhetsstöd som gör fritidsaktiviteter möjliga. Vi behöver stöd till familjer innan problemen utvecklas till kriser.

Förändring uppstår inte genom en enskild lagändring eller ett enskilt projekt. Den börjar med en attitydförändring. Den börjar med att vi förstår att barn och ungas välbefinnande är grunden för allt annat. Vi behöver politiskt mod att fatta beslut som kanske inte syns redan i nästa budgetår, men vars effekter blir tydliga om flera årtionden. Vi behöver beslutsfattare som vågar prioritera barn och unga även när ekonomin är ansträngd. Just då är investeringar i förebyggande arbete som allra viktigast.

Tuuli Haahtela-Koskinen

Huvudtränare och styrelseordförande i Skating Team Parainen, medlem i Pargas välfärds- och fritidsnämnd.

Tuuli Haahtela-Koskinen
Huvudtränare och styrelseordförande i Skating Team Parainen, medlem i Pargas välfärds- och fritidsnämnd.
Publicerad: