Tävlingen ingen anmält sig till
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Människor har ett behov att göra allt till en tävling. När vi var små var tävlingarna ganska enkla. Vem springer snabbast på gymnastiken? Vem lär sig cykla först? Eller vem får bästa resultatet på provet? Det fanns oftast en tydlig mållinje och något som faktiskt visade på vem som vann; förstaplats på prispallen eller vitsordet tio på provpappret med ett glittrande klistermärke.
När vi blir äldre förändras tävlingarna. Vi börjar samla vuxenpoäng: körkort, jobb, studieplats, lägenhet, resor, hobbyer och samtidigt visa utåt att man håller ihop. Och kanske blir det ännu mer så i framtiden. Vem gifter sig, får barn, tjänar mest och lyckas bygga det där perfekta livet som vi verkar ha bestämt att man ska bygga?
Det märkliga är att ingen ens har sagt att det är en tävling. Ingen delar ut medaljer när du flyttar hemifrån när du är 18 istället för 22 år. Ingen visslar av matchen för att du inte har hittat ditt drömjobb ännu. Det finns inte heller någon resultatlista över vem som lyckats bäst med sitt liv.
Det är ändå lätt att tänka så. Jag vet att jag själv gjort det. Det kan räcka med en helt vanlig fråga som “Vad gör du nuförtiden?” för att det plötsligt ska kännas som en arbetsintervju. Vad jobbar du med? Vad studerar du? Vad är planen? Det som ändå tröstar mig mest är tanken att jag faktiskt inte behöver använda andras liv som någon sorts tidtabell för mitt eget.
Tänk om vi kunde vara genuint glada när någon springer förbi oss, för vi springer inte samma lopp? Någon får sitt drömjobb medan du ännu söker en vardag som passar just dig. Någon flyttar hemifrån medan du trivs hemma. Någon hittar sin stora passion medan du testar dig fram med olika saker. Helt ärligt: Vem bryr sig?
Andras målgång betyder inte att du förlorade. De kanske springer ett helt annat lopp. Eller så finns det kanske inget lopp alls.
Vi har alla olika förutsättningar, prioriteringar och olika timing. Och kanske framför allt olika drömmar. Vi kan inte och vill inte alla leva på samma sätt och göra samma saker samtidigt. Vi kan inte alla stå i en kö med olika destinationer och bli stressade över att personen framför kommer fram först. Jag säger dock absolut inte att det är något fel på ambition. Jag föreslår inte att vi alla bara ska lägga oss i en hängmatta och sluta bry oss om vart livet är på väg. Jag beundrar människor som vill något, har mål och försöker bli bättre. Jag blir också genuint glad när jag ser att människor lyckas med sådant de har försökt nå. För någon annans framgång gör inte min egen mindre.
Jag tror inte att mitt liv har en bestämd ordning. Jag tror inte det är menat för mig att jag först ska göra det här och sedan det där, och att jag vid en viss ålder ska ha kommit ungefär så här långt. Livet är ingen tävling för mig. Jag får springa om jag vill, gå, stanna, byta riktning och börja om. Och vi får vara glad när någon annan kommer långt.
Andras målgång betyder inte att du förlorade. De kanske springer ett helt annat lopp. Eller så finns det kanske inget lopp alls. För tyvärr finns det ingen som kommer och placerar mig på en prispall eller ger mig ett glittrande klistermärke hur långt jag än kommer. Kanske för att det inte är en tävling?