Ångest i vår tid – inte en känsla utan en följd
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ångest är inte ett inbillat fenomen eller ett tecken på svaghet. Det är en verklig upplevelse som berör allt fler, särskilt unga. Samtidigt är det viktigt att förtydliga vad vi egentligen talar om. Ångest är inte i sig en känsla på samma sätt som glädje, sorg, ilska eller rädsla. Den uppstår oftast när vi inte kan, vågar eller orkar möta och bearbeta dessa känslor eller stå ut med det obehag som hör samman med dem.
Vi lever i ett ständigt informationsflöde där nyheter, åsikter, kriser och jämförelser finns närvarande utan uppehåll. Världens problem når ända ner i våra fickor, samtidigt som sociala medier skapar en press att hela tiden vara medveten, intressant och lycklig. Detta belastar psyket och väcker många olika känslor till liv: osäkerhet, otillräcklighet, rädsla och sorg. När dessa känslor inte får utrymme, ord eller verktyg att hanteras börjar de samlas på hög. Resultatet blir ångest.
Särskilt unga förväntas klara mycket innan de ens har utvecklat de färdigheter som krävs för att känna igen, reglera och bearbeta sina egna känslor.
Mångas ångest uppstår i en miljö där ingenting tystnar, ingenting tar slut och ingenting någonsin blir färdigt. Särskilt unga förväntas klara mycket innan de ens har utvecklat de färdigheter som krävs för att känna igen, reglera och bearbeta sina egna känslor. I det avseendet är ångest inte ett tecken på att en människa är trasig, utan på att belastningen överstiger de verktyg som står till buds.
Jag vill här betona att jag absolut inte förringar psykisk ohälsa eller psykiska utmaningar. Tvärtom är jag oroad över det ökande illamåendet i vårt samhälle. Det är skrämmande att psykiska problem fortfarande är ett tabu i vårt samhälle, vilket ofta leder till djup skam och känslor av värdelöshet. Psykiska sjukdomar borde betraktas på precis samma sätt som fysiska sjukdomar. De är inte den drabbades eget fel eller ett misslyckande, och ingen är mindre värd på grund av dem. Precis som kroppen kan också psyket ibland bli utmattat.
Jag har själv gått igenom en allvarlig utbrändhet som gick så långt att min kropp till slut slutade fungera, eftersom jag vägrade erkänna situationen och söka hjälp i tid. Jag upplevde att om jag inte klarade av precis allt, så var jag misslyckad, svag och dålig. Numera vägrar jag dock att skämmas. Tvärtom är jag stolt över att jag i dag är tillräckligt modig för att erkänna när jag inte orkar och för att be om hjälp. Jag talar också öppet om min egen situation för att kanske ge någon annan mod att göra detsamma.
Om något känns svårt eller obehagligt antas det automatiskt vara fel eller farligt. Obehag har blivit något som borde undanröjas så fort som möjligt. Detta lär oss dock inte att leva med våra känslor, utan kan tvärtom förstärka ångesten.
Samtidigt måste vi våga tala högt också om en annan sida av saken. I dag fokuserar vi i ovanligt hög grad på hur vi känner oss just nu. Känsloupplevelsen har blivit livets viktigaste kompass. Om något känns svårt eller obehagligt antas det automatiskt vara fel eller farligt. Obehag har blivit något som borde undanröjas så fort som möjligt. Detta lär oss dock inte att leva med våra känslor, utan kan tvärtom förstärka ångesten.
Målmedveten idrott är en bra liknelse. Få träningspass känns alltid bra. Det finns dagar då kroppen är trött, sinnet gör motstånd och motivationen är som bortblåst. Det finns tävlingar där man misslyckas, inte når sina mål och upplever besvikelser. Ändå vet vi att det är just träningen, upprepningen och även de obekväma stunderna som bygger kondition, färdigheter och självförtroende. Ingen slutar med målmedveten idrott bara för att varje träningspass inte känns behagligt. Tvärtom förstår vi att utveckling förutsätter ett visst mått av tillfälligt obehag.
Samma sak gäller livet i stort. Allt i livet är inte behagligt, och det ska inte heller vara det. Obehag, besvikelser, tristess och skyldigheter är en normal del av människolivet. Det finns saker som måste göras oavsett hur de känns: man går till skolan, sköter sitt arbete och håller sina löften. Det finns också mycket som vi gör därför att det är viktigt för någon annan. Livet handlar inte bara om att ständigt reglera sina egna känslotillstånd.
När vi lär oss att undvika allt som känns tungt lär vi oss samtidigt att undvika livet självt. Då minskar inte ångesten, utan den växer. Precis som konditionen försämras om man slutar träna för att det känns ansträngande. Paradoxalt nog är det just de saker som kräver engagemang, ansträngning och förmåga att stå ut med obehag som bygger både fysiskt och psykiskt välbefinnande.
Att leva med ångest innebär inte att man förringar känslor. Tvärtom. Det innebär att vi lär oss att känna igen våra känslor för vad de är och att acceptera att de inte alltid är behagliga. Alla känslor är tillåtna, men allt behöver inte avgöras utifrån en känsla.
Kanske är ångestens motkraft inte ett ständigt välbefinnande, utan förmågan att leva ett fullt liv också när det känns tungt. Förmågan att tåla obehag, möta svåra känslor och ändå fortsätta framåt. Precis som inom idrotten är det också i livet just detta som gör oss starkare, både psykiskt och fysiskt.