Tankar om kolumnister och krysslösare
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Då man regelbundet löser korsord lär man sig ibland nya saker och benämningar samtidigt som man får litet hjärngymnastik och upprätthåller ett växande ordförråd. Själv är jag en inbiten korsordslösare, ibland utan förstavelsen kors-, som gillar små finurligheter i kryssen. Jag misstänker och hoppas att åtminstone några av PK:s äldre kolumnister också är eller har varit korsordslösare. Ibland är de också ordslösare.
Egentligen hyser jag nog en hemlig beundran för redaktörer och kolumnister i en genre där man ibland då uppslagen tryter och man under tidspress, medan timglaset rinner tomt, måste koka soppa på en spik för att fylla spalterna som man åtagit sig att skriva. Det är svårt att skriva under tidspress men betydligt lättare, om man får skriva under stunder ”då andan faller på”. För länge sedan gick jag en Time-Manager kurs där mantrat var Time Managers Do It In Time, men ibland har man helt enkelt inte tid att formulera och fatta sig kort och då kan det i stället bli överlånga meningar. Ibland har jag också kallat mig ordbrukare och en del teologer har också kallats det. De lever ju s.a.s. på de bevingade orden och står ofta själva stadigt på jorden men saknar bärande vingar precis som pingvinerna.
I korsorden kallas matematiklärarna ibland talpedagoger och kemisterna förenings-människor. Jag har noterat att någon eller några kolumnister genom åren nog också kunde kallas föreningsmänniskor trots studier i teologiska fakultet och antagligen har de också bjudit på te o logi åt sina inbjudna gäster redan under studietiden. Det kan man ju göra också utan att bära prästkrage.
Ibland råkar man ju stöta på riktigt svåra kryss till vilka man nog kan finna kluriga korsords-nycklar på nätet, men det känns som fusk.
När man i korsorden ställs inför uppgiften ”Var skotten i Sarajevo” så bukar det korrekta svaret, när man äntligen funnit det, vara UTOMLANDS. En usel presidentbostad kan här kallas BARACK för man använder ju stora bokstäver i kryssen. När man i korsorden vill få fram vem som viskar på jobbet är den rätta lösningen oftast inte sufflör utan i stället SOTARE. VATTENKAMMAD är man som ligger fint, i ett av höstens ÅU-kryss. Ibland råkar man ju stöta på riktigt svåra kryss till vilka man nog kan finna kluriga korsords-nycklar på nätet, men det känns som fusk. Av någon anledning tycker jag inte alls om att lösa kryss om lösningen till krysset finns med i samma tidning. Helst skall man inte heller använda dator eller korsordslexikon då man löser kryssen.
Till mångas glädje har ÅU ännu med tävlingsmomentet i fredagarnas Storkryss i papperstidningen trots att en tidigare chefredaktör ville lämna bort det. Kryss skall vara på papper och fyllas i med penna. De ska va kul att kryssa, annars får de kvitta. Ibland, t.ex. till julen, skulle jag önska ett kryss också i PK, helst med lokal anknytning, byanamn, kända ställen, företagsnamn eller kända historiska personer, men vem kunde åta sig att konstruera något sådant?