Hur en småstad kan vara

Omkring 2005 bodde jag med min dåvarande pojkvän i staden Ulm i Sydtyskland. Jag var officiellt bara ”med”, medan han arbetade inom försvarsindustrin. I Tyskland fanns åtminstone ännu då den lite gammaldags titeln ”hausfrau” med som en officiell kategori då man i offentliga dokument skulle kryssa för vad man som kvinna arbetade med, vilket faktiskt gav det stora arbete som utfördes hemma en berättigad status. (kategorin ”hausherr” fanns naturligsvis inte) Även om jag inte uppfyllde kriterierna till fullo, lagade jag mat hyfsat ofta, så mer hemmafru än så har jag nog aldrig varit. Mest sprang, cyklade och skidade jag omkring i Alperna utan något större ansvar, men det är en helt annan historia.

Vi bodde i stadsdelen Söflingen, en tätbebyggd och gammal stadsdel som i praktiken var en egen liten stad med idylliska korsvirkeshus, ett bryggeri, ett gammalt kloster och många små pubar och restauranger. I utkanten av Söflingen fanns industrier, företag och en mängd bilaffärer där man sålde Jahreswagen, det vill säga bilar som varit registrerade i högst ett år. Ofta hade de ägts av anställda vid de många bilfabrikerna i Volkswagengruppen som det fanns gott om i regionen.

Jag fick lära mig att allt fanns på nära håll: bageriet, köttaffären, ostbutiken, grönsaksaffären och en fantastisk livsmedelsbutik med ekologiska produkter. Som finländare var jag ju uppväxt med att stadskärnan ofta är en öken och att man behöver bil för att ta sig till mataffärerna i stadens utkanter.

I början frågade jag efter en supermarket, något som roade tyskarna. Visst fanns det en liten Lidl någon kilometer bort, men reaktionerna fick mig att tänka om. Jag fick lära mig att allt fanns på nära håll: bageriet, köttaffären, ostbutiken, grönsaksaffären och en fantastisk livsmedelsbutik med ekologiska produkter. Som finländare var jag ju uppväxt med att stadskärnan ofta är en öken och att man behöver bil för att ta sig till mataffärerna i stadens utkanter.

I Söflingen var det bara att ta seden dit man kommer. Även om det tog lite längre tid att fylla shoppingkorgen hade jag ju tid för det som ”hausfrau”. Limporna från bageriet var enorma och förstås dagsfärska. Några plastpåsförpackade bröd syntes inte till. Mjölken såldes i glasflaskor med pant. Sparrisen var färsk och närproducerad, äggen likaså. Behöver jag ens nämna ostarna? Eller ölen från bryggeriet?

Trots att Söflingen låg en bra bit utanför Ulms centrum var det ingen sovstad. Tomma butikslokaler, med dammiga skyltfönster och gulnade lappar om att lokalen hyrs ut, lyste med sin frånvaro. Det var ett minicentrum med ett bultande hjärta där man hittade allt som behövdes i vardagen.

Även på vintern, när det hade varit enkelt att ta bilen, promenerade jag till närbutikerna. Då det slaskade hände det att köpmännen bjöd på en kopp glühwein.

Finns det någon sådan plats i Finland?

För något år sedan intervjuade jag Mari Vaattovaara, professor i stadsgeografi. Hon är vida känd för sin kritik av en stadsplanering som separerar funktioner och gör människor beroende av bilen. Det Vaattovaara vill se är exakt det som fortfarande finns i Söflingen: ett centrum där bostäder, service, arbetsplatser och butiker ligger vägg i vägg. Hon satte fingret på något som jag själv funderat över många gånger: Varför planerar vi i Finland fortfarande städerna för byggbolagen och trafiken, inte för människan. Vi har gett de dominerande dagligvarukedjorna möjligheten att suga upp stadskärnans alla tidigare affärsfunktioner och sedan återuppfinna dem på helt egna villkor. Vi har till och med bagerierna och kaféerna inne i dagligvaruaffären, med de produkter kedjan vill vi ska köpa.

Det är en ganska otacksam uppgift att sedan försöka liva upp en gågata med julljus och planteringar när människoströmmarna redan har flyttats till hypermarketlådorna.

Kanske är det därför jag fortfarande minns Söflingen så väl. Inte bara för korsvirkeshusen, klostret eller den goda ölen, utan för att staden och servicen fanns runt hörnet, och människorna stod i centrum.