Föreningskraft
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
VARNING. Denna text innehåller versrader ur ”Den blomstertid nu kommer”. Känsliga läsare ombeds hoppa till sista stycket.
Så är den här, insjungen och omsusad, den efterlängtade blomstertiden, semestertiden, sommarlovstiden.
”Den blida solen väcker allt det som varit dött. Den allt med grönska täcker och allt blir återfött.”
Vi börjar vara ganska långt hunna i denna årliga återfödelseprocess, men något som blomstrar väldigt lite under somrarna är faktiskt föreningslivet.
Självklart finns det undantag – vissa föreningar lever faktiskt upp till sommaren. Tack och lov är jag medlem i en sådan förening också. Men på ett allmänt plan är sommaren för de flesta en tid av absolut föreningsfrihet.
Det är just därför, för att sommaren är så kort och det mesta regnar bort (för övrigt en annan sång som borde föregås av varningstext), som vi behöver våra föreningar – för att vi ska blomstra också när hösten kommer.
Trots det har jag glädjen att, i bästa högsommartid, få botanisera i vårt blomstrande föreningsliv och dela med mig av mina rosiga tankar om föreningskraftens förträfflighet.
Minsann, föreningskraft är växtkraft, både på det individuella planet och på ett allmänt, samhälleligt plan. Föreningar är utmärkta plantskolor, där såväl små busfrön som allsköns senblommare får växa, blomstra och bära frukt. Och den frukten brukar vara hela samhället till gagn och glädje.
Visserligen äts den med långa tänder av en och annan fanatisk marknadsliberalist som må tycka att föreningskraften utmanar marknadskrafterna. Men allt är faktiskt inte till salu och allt kan inte fås för pengar – hur gärna en del än skulle vilja det.
Sommaren till exempel. Blomstertiden. Den är gratis varje år. (Och därför är den så dålig, skrockar väl marknadsliberalisten.) Kanske den skulle förtjäna en egen ideell förening?
”Nu hör vi fåglar sjunga med mångahanda ljud.”
Enahanda olyckskorpar kraxar som vanligt här och där i bästa jantelagsanda, men inte så talrikt som under vinterhalvåret.
Visserligen inledde Hbl:s ledarskribent sommaren (1 juni) med att (på basen av en doktorsavhandling han synbarligen missförstått) förkunna föreningsdöd och sjunga föreningslivets svanesång.
Han efterlyste både kreativ förstörelse och nya strukturer – tack och lov inte oemotsagd.
Stackare, tänkte jag. Han har säkert aldrig hittat någon föreningsgemenskap där han trivs – eller som trivs med hans destruktiva föreningsattityd.
”Dig glädjesol vi hälsar, värm upp vårt kalla bröst.”
Sommaren är en välbehövlig tid för återhämtning. Många intressen hinner svalna, rent av kallna, under den hektiska högsäsongen.
Sommaren, när den är som bäst, erbjuder en bekymmerslös tillvaro med ett överflöd av jordgubbar, nyfiskad abborre och lugn och ro. Då blomstrar vi i kapp med naturen. Engagemangslusten tinar upp. Men säg den lycka som varar för evigt.
Det är just därför, för att sommaren är så kort och det mesta regnar bort (för övrigt en annan sång som borde föregås av varningstext), som vi behöver våra föreningar – för att vi ska blomstra också när hösten kommer.
Glad blomstertid!