Livet, livet...
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Nu har jag slutat göra upp planer för en framtid som sträcker sig längre än ungefär ett år framåt. Jag måste väl inse att det här livet inte pågår så hemskt många decennier till. Det gör mig vemodig och jag ser mig i spegeln och ser min mors ansiktsdrag, rynkorna, hänget...Ingen ska komma och säga att man ska älska sina rynkor, för de är ju ett tecken på att man har levat... Det är kanske menat att trösta oss russinfejs, men tvärtom så bekräftar det ju bara att man har rynkor. Det är då man börjar skärskåda sin spegelbild och hittar dessa s.k älskvärda rynkor. De som rör sig med såna klyschor har väl inte fått mer än ett par skrattrynkor än. Som ju är så charmiga! Jag tycker åtminstone inte om mina rynkor och skavanker, jag undviker helt enkelt speglar. Det är ju det som händer, kroppen förfaller, oberoende om man vill eller inte. Oftast vill man inte.
Nu kan man ju på konstgjord väg släta ut och fylla gropar och veck. Det är diskutabelt om det lönar sig, för man ser ju på some hur det blir sen då 'nature strikes back' och fyllningen inte längre fyller sin funktion. Om man överdriver och fyller på för mycket eller gör det hos nån kvacksalvare ser det inte så estetiskt ut som man kanske hade tänkt sig. Nå, var och en med sitt, men ännu har ingen hittat på den där apparaten eller pillret som ger oss evigt liv. Läs 'Dorian Greys porträtt' av Oscar Wilde! Det är en lärorik historia. En evig ungdom kan bli rätt jobbig i längden!
Nu njuter jag mest av sena, utdragna frukostar, av att veta att mina tre vuxna barn blivit godhjärtade, kreativa, intelligenta personer och av att se de fem barnbarnen växa.
Jag inbillar mig att jag ännu är ganska klar i tanken, fast det ibland är svårt att minnas namn. Min familj kanske tycker att jag börjat upprepa saker, att jag är hopplös med digitala grejer och hör dåligt. Ibland vill man faktiskt lyssna på musik eller ljudbok... Och så talar de ju så väldigt lågmält!
Nu njuter jag mest av sena, utdragna frukostar, av att veta att mina tre vuxna barn blivit godhjärtade, kreativa, intelligenta personer och av att se de fem barnbarnen växa. Jag har också godtagit att jag kanske inte ska tränga mig med på nån scen och göra bort mig, då minnet trots allt blivit lite kort, må erkännas. Att kroppen värker och synen försämras känns inte kul, och jag får väl medge att jag hör en smula dåligt, men ännu kan jag skriva, sjunga i kör, resa, lösa korsord, stoppa gubbens yllesockor, gosa med hunden, titta på deckare, och äta gott. Jag har familj, vänner och hund och tak över huvudet.
Nu just finns det saker att se fram emot. Snart ska jag resa, och det blir REVY, och vips så är det sommar och SOMMARTEATER! Missa inte dessa! Ännu har jag ett finger med i spelet, så håll tummar för att det blir bra!
I skrivande stund återhämtar jag mig efter yngsta barnbarnets namngivningsfest, jag fick hålla hen en stund i min famn. Då hen såg på mig med sina klarblå ögon en lång stund, stod tiden stilla och allt kändes väldigt meningsfullt. Livet går vidare!