När färgkartor styr framtiden
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I och med vinterstormarna kom strömavbrotten. Påminnelsen om att naturen är ständigt närvarande, och vissa delar av landet blivit lite bortglömt när man byggt upp landets infrastruktur i form av säkra elnät och telefonförbindelser. När skärgården skall tävla med övriga orter om god bobarhet, är det dock inte kommunikationerna som är den största utmaningen, det är attityderna.
De flesta av oss har sett filmen segelsällskapsresan. När fiskargubbarna drar streck på väggen för hur många sommargäster som kör på grynnan. Det finns otaliga skämt om stadsbor i skärgården, och jag har tänkt att de får gärna skratta åt mig också när jag kör i stan och försöker hålla reda på alla enkelriktade gator och spårvagnar. När vi körde tre varv runt i rondellen vid Tripla i Böle för att vi inte visste vart vi skulle, så sa jag halvt för mig själv att ”om nån frågar så är vi från Korpo”, fast då började vår förvaltningsrådsordförande från Korpo som satt i baksätet och höll i sig att protestera. Det hör ändå liksom till, det här skämtandet med stad och landsbygd och olika orter emellan.
Men sen när man märker att nån på riktigt tror att man är lite bakom flötet för att man bor på landet, då blir man alltid lite stött. Det är skillnad på skoj och fördomar, och på detta har jag allt för många olika exempel. I och med både jobb och barnens hobbyn, så rör man sig runt i landet rätt mycket. Ungefär vid samma tidpunkt som Yle hade sin artikel om att unga flyttar utomlands och jobbar, hamnade jag in på en diskussion om den saken med en trevlig dam från Helsingfors. Jag nämnde i förbifarten att det ju är ganska låg tröskel att jobba i Norden om man är svenskspråkig, vilket tydligen förvånade damen, för hon lät så överraskad att jag fortsatte prata på om att ”ja, när man nu tänker på det så åker många längre bort också. Det är ju gamla sjöfartsbygder det här, folk har rört sig mycket utomlands i alla tider - ja faktiskt så tror jag att en majoritet av oss barn i den byn jag växte upp, har bott utomlands och jobbat eller studerat i minst ett år i något skede”. Damen blev helt tyst och sa sen, ”det skulle jag inte ha trott”. Jag som mest babblat på i största allmänhet fick bara fram ett ”hur så?”. Nå för att ja, det hade hon inte tänkt om folk från en sån här ort. Vid det här laget hade jag tusen ytterligare kommentarer på tungan som jag svalde eftersom jag insåg att de inte skulle höja stämningen, och bytte samtalsämne. Men vadå, inte tänkt om "en sån här ort"?! Vad tror hon, att vi bor här, för att vi aldrig liksom kommit oss längre bort överhuvudtaget?
Sen delar man ut prognosen till alla stora företag så att de vet var de ska planera sin kommande fabrik eller kontor, eller varifrån de ska dras in, eftersom det inte kommer att finnas arbetskraft om 20 år enligt färgkartan – och vips så blev prognosen sanning av sig självt.
Fördomar på myndighetsnivå blir verkliga hot. Något som förstärker dessa är migrationsoraklens regelbundet återkommande befolkningsprognoser. De ritar upp Finland i rött och blått enligt hur mycket befolkning det ska finnas om 20 eller 30 år. Det finns väl inget enklare sätt att göra en självuppfyllande profetia, än att ha en myndighetsposition och färga landet i rött och blått. Sen delar man ut prognosen till alla stora företag så att de vet var de ska planera sin kommande fabrik eller kontor, eller varifrån de ska dras in, eftersom det inte kommer att finnas arbetskraft om 20 år enligt färgkartan – och vips så blev prognosen sanning av sig självt. Urbanisering är inget självgående, det är slutresultatet av tusentals beslut på olika nivåer, beslut som styrs av attityder och förväntningar.
För de flesta är boende i skärgården ett aktivt val, där man accepterar att vissa delar av Finland fortfarande inte är färdigbyggda (man kunde dra el till Ytterholm år 1948, men man har ännu inte lyckats få internet eller telefonförbindelser att fungera ordentligt år 2026) men ser att fördelarna överväger.
Ibland funderar jag på att hacka in mig i migrationsforskarnas datorer och helt enkelt färga Pargas stad vackert ljusblå istället för ljusröd. Vi har tammetusan alla förutsättningar för en lysande framtid, men vi kämpar inte bara mot sköra el- och andra nät, utan också mot sega fördomar.