Dear Lord Grantham!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag ber om ursäkt för att jag skriver på ett språk som måtte te sig obegripligt för Er, precis som att det bor civiliserade människor här uppe i kalla Norden. Men jag försäkrar Er, vi finns och vi kan både läsa och skriva, trots vår simpla härkomst! Och nej, det går inga isbjörnar här på gatorna.
Vi, min make och jag har haft en tung vecka bakom oss, och jag undrar om vi alls hade överlevt om vi inte hade fått följa med Era förehavanden där i Downton Abbey! Vi har fått ta del av de mest komplicerade husregler, skandaler och mordutredningar, bröllop, glittrande klänningar och middagar i oändlighet, där ingen verkar få någon mat i sig, alla bara petar lite runt med gaffeln på tallriken och alltid någon som känner sig kränkt.
Nere i köksregionerna härskar Carson och Ms Hughes, Ms Patmore och Anna, Daisy och skiftande kökspigor och så den intressante Barrow, seriens bad guy. Och den arma Mr Bates, som plågas av sin diaboliska exfru, och det verkar som om Bates och Anna aldrig nånsin ska få varann.
Jag kan bara intyga att Ni, Mylord inte har en susning om allt som sker där nere! Lösaktighet, omoral utspädda med brittiskt teblask och spetskragar, i en värld där männen alltid har rätt.
Vi tycker också lite synd om den präktiga Lady Edith, som inte tycks få till det med riktigt med karlfolk.
Vi tycker också lite synd om den präktiga Lady Edith, som inte tycks få till det med riktigt med karlfolk. (Jo, till slut lyckas det), men Lady Sybil går och kärar ner sig i den simple chauffören Branson, irländare och socialist, herregud! Men det går inte så bra, hon dör, den modiga kvinnan! Dör i barnsäng, men i verkligheten kanske hon fick en roll i någon annan serie?
Thomas Barrow, som hoppar mellan titlarna valet och footman smider ränker och intrigerar, dessutom är han gay, vilket gör honom mera mänsklig, tidvis tycker vi t.o.m lite synd om honom. En extraordinär personlighet. Vi hoppas att Ni, Mylord, skulle behandla honom med en fast, men rättvis hand! Innerst inne är han en mjukisnalle! Han har nu i skrivande stund förstört sin vänskap med ärkedraken Ms O'Brien, så ett varnande ord; snart brakar det lös, misstänker vi...
En absolut favorit är Er mor, änkegrevinnan Lady Violet Grantham som lever i en illusion av fornstora dagar. Hennes vassa repliker väcker hos oss stor munterhet. Hon är i sin tur en mjukistiger i själen. Iklädd monstruösa hattar sitter hon på ena skinkan på yttersta stolskanten med sina handskprydda händer, den ena avslappnad i famnen och den andra på promenadkäppens gyllene knopp, beredd att vid behov rappa till någon, och delar frikostigt med sig av sina åsikter om pöbeln och hur det var bättre förr. ”I don't argue, I explain” blev en oförglömlig replik.
Så innan vi ser den allra sista filmen, måste vi plöja igenom alla episoder och säsonger, för tredje gången. Då man har väldigt ont, ja faktiskt VÄLDIGT ont är det det enda vettiga att göra.
Vi är nu inne på säsong 3, avsnitt 3, och Ni, Mylord, har stora ekonomiska problem, men Lady Mary och Matthew, den lite struntförnäma arvtagaren, är lyckligt gifta!
Men snart måste det nog hända något, som blir till ett nytt klimax och Ni, käre Lord Grantham och Lady Grantham (och den stackars moralväktaren Carson...) kommer inte ännu att få vila på era lagrar, tyvärr. Sorry, men shit happens i de finaste familjerna!
Dear families at Downton Abbey, thank you for entertaining me in my days of pain!
My best,
A great fan.