Kulturkrock i barnvagnen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är intressant att vara mamma i Finland och i Frankrike. I Finland känns det som om man respekterar den egna personliga sfären, man tvättar händerna innan man rör babyn, skjuter upp träffen om man bara ens har lite ont i halsen, släkt och vänner är glada att få titta på bebisen från långt håll, om man inte själv föreslår att det nog är möjligt att få hålla i famnen också.
I Frankrike är det andra bullar. Här vill alla röra ens baby. Bara man ens känner någon lite, en person som man kunde kalla en avlägsen bekant, ska man röra, hålla, pussa, krama och pussla om ens bebis. ”Jag bara måste få hålla i honom en stund för annars blir mitt hjärta ledset!”… Bekanta lyfter barnet från kärran hur som haver, ”lite flunsa ger dem bara motståndskraft” och det värsta är att de kan prata om flunsan öppet, nysa och snyta sig bredvid en. Främlingar tittar in i kärran när man står i kön till matbutiken eller går på gatan. Det kommenteras och gissas hur gammal bebisen är. Främlingar ger råd och tips på vad som fungerar bäst, vilket känns helt absurt och tokigt.
Om du släpper dem med blicken i ett par sekunder är det redan för sent, när du tittar tillbaka på dem har de redan tagit i din bebis hand eller fot och håller på att glatt hälsa på dem.
Barnvänliga parker är tomma till kl. 14, efter det blir det fart och liv då parken fylls av alla åldrars barn. Det är rop och skrik, skratt och gråt. Barnen klättrar och gömmer sig på de mest märkvärdiga ställena! Föräldrar och barnvakter springer efter barnen medan andra bara tar det lugnt och diskuterar med andra föräldrar. Vissa barn äter mellanmål, andra springer runt med vattenpistoler. Bekanta ansikten från ett par gånger tillbaka ger ifrån sig ett blygt hej. Det handlar inte endast om en lekpark, parken är en plats där man visar upp sig och sitt barn. Parken är som en gigantisk scen där var och en spelar sin rollfigur. De värsta personligheterna av alla är de gamla gubbarna och gummorna i parken. De ser så snälla och sköra ut på distans men när de kommer närmare och närmare förvandlas de till örnar. Om du släpper dem med blicken i ett par sekunder är det redan för sent, när du tittar tillbaka på dem har de redan tagit i din bebis hand eller fot och håller på att glatt hälsa på dem. Jag känner ju inte ens er! Vad händer här riktigt?
Ammar du? Va, ammar du ännu? Du ska väl snart sluta amma, eller? Ja, jag ammar ännu och jag tänkte inte sluta riktigt genast tillsvidare!
Det mest chockerande var en eftermiddag när jag satt med en vän på en bistros terrass med bebisen i famnen. Förbi gick en uteliggare som såklart stannade för att fråga om pengar. Han tittar på min son som skrattar och ler åt honom. Han tar fram sin telefon och frågar: ”Får jag ta bild på honom?” Det är ganska lätt att gissa att mitt svar var ett bestämt och hårt nej. Han gick sin väg smått häpen men skrattandes. Hur täcks man som en främling ställa en liknande fråga?
Ett annat stort samtalsämne är amning. Ammar du? Va, ammar du ännu? Du ska väl snart sluta amma, eller? Ja, jag ammar ännu och jag tänkte inte sluta riktigt genast tillsvidare! I Finland känns det som om man kan amma var som helst, hur som helst och bara dra bröstet fram hur det passar en bäst, medan det i Frankrike tolereras så länge som man är diskret. Det ska liksom ammas med fransk elegans här, känns det som.
Vardagen rullar på och är allt annat än långtråkig, då man hela tiden har något nytt att grubbla på och förundras över.