Ett tomt papper
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag hör till dem som lärt sig skriva med penna på papper. Det fanns just inga alternativ för oss. Som liten skrev jag, ritade och klippte, allt handlade om papper, i en eller annan form. Jag skrev långa historier på eget sätt, oläsbart för resten av världen. Det var texter för stunden – efter att de var färdigt skrivna, visste inte heller jag vad de handlade om. På nästa papper, vilket papper som helst, föddes ändå nya historier, nya dikter, sånger, flyktiga som moln som drog förbi. Glömda efter att de blivit skrivna.
Papper fick jag från butiken där vi bodde och där mamma och pappa jobbade. Det fanns tunt papper nästan genomskinligt som silkespapper, smörpapper som var lika genomskinligt, men stadigare, och något som kallades makulaturpapper. Inga av dessa papper dög till att måla med vattenfärg på, de blev bara blöta och skrynkliga. Vaxkritorna var bättre att rita med. Någon kanske minns de där kantiga, i en ask med en bild av Borgå Domkyrka på? Men man kunde skriva på makulaturpappret och jag gjorde små skrivhäften för mina egna sagor och illustrationer.
Det var långt senare jag bekantade mig med riktigt teckningspapper, stora block, där arken satt fast vid varann med nån sorts lim längs kanterna. Man måste vara mycket försiktig då man tog loss dem, annars revs arken sönder. Men det gick bättre att måla med vattenfärg på dem, även om akvarell aldrig blev min grej.
Skolan kändes i början som himmelriket, pennor, kritor, penslar – och papper... Ända tills jag insåg att man inte fick skapa fritt, utan motivet gavs av Tant S. Det fanns en pojke där i klassen som också älskade att teckna. Vi kallades klassens konstnärer.
Skolan kändes i början som himmelriket, pennor, kritor, penslar – och papper... Ända tills jag insåg att man inte fick skapa fritt, utan motivet gavs av Tant S. Det fanns en pojke där i klassen som också älskade att teckna. Vi kallades klassens konstnärer. Rasterna var värst, eftersom jag var ny i klassen och ”underlig” och inte hade växt upp med byns andra barn, och det vet ju alla hur det blir då man är ”fel”. Men jag hade hittat en nisch där jag var bra. Jag skulle bli konstnär då jag blev stor. Det skrev jag också i Mina Vänner-böckerna. Andra flickor skrev att de ville bli ”mamma”...
Jag var en jäkel på att hitta på historier. ”Vild fantasi” sa mor och skakade på huvudet. Men uppsatsskrivning blev det nya uttryckssättet för mig. Tecknandet var fortfarande med, jag ritade också under lektionerna genom hela skoltiden, det var ett sätt att kunna koncentrera mig på att lyssna. Lärarkåren var på den tiden inte bekanta med sådant som ”bokstavsdiagnoser”, så någon större förståelse för min rastlöshet och mina tankars flykt fanns inte. Men jag var bra på att skriva. Och teckna. Klarade skolan gjorde jag också, trots allt.
Varför jag sen aldrig blev konstnär berodde dels på dåligt självförtroende och dels på att man på den tiden oftast ville att barnen skulle skaffa sig ”riktiga yrken”.
Varför jag sen aldrig blev konstnär berodde dels på dåligt självförtroende och dels på att man på den tiden oftast ville att barnen skulle skaffa sig ”riktiga yrken”. Jag råkade ut för en yrkesvägledningsgubbe, som la huvudet på sned, kikade på mig över glasögonen och undrade om jag trodde jag var tillräckligt begåvad för att bli konstnär. Att rita och skriva kunde man syssla med på fritiden, menade han. Okej då. Jag blev sen, via några irrfärder i det akademiska (läs: det glada studentlivet) slutligen mentalvårdare. Och mamma...
Ett tomt, vitt papper (numera också en datorskärm) är för mig alltjämt en möjlighet, en utmaning, en flyktväg, en inspirationskälla, som ett fält med nyfallen snö framför en, en orörd yta som lockar till lek och krumsprång. Allt är möjligt, bara att fixa tuschpennorna i rätt ordning, rätt musik i hörlurarna (idag opera, en annan dag tungmetall, en tredje ambient musik) och hoppas på att det föds konst. Som pensionär och dryga sjuttio får jag leka med att skriva och rita bäst jag vill, så länge jag ser och orkar. Jag har ju fritid nu.
Låt konstnärsdrömmar bli verklighet! Lev, njut av konst och kultur!