Unga idrottare och föräldrars roll – rörelseglädje föds tillsammans
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag skriver denna kolumn i +30 graders hetta i Nederländerna, där vi deltar i de europeiska mästerskapen i funktionell ungdomsidrott. Med mig är två tävlande ungdomar och deras pappa. Det är också kärnan i denna text: vuxnas roll i barns rörelse och målinriktade idrottande.
Hur är du delaktig i ditt barns hobbyer? Vissa hejar på från sidlinjen, andra sköter det praktiska i bakgrunden, och en del lever kanske ut sin egen avbrutna idrottskarriär genom sitt barn. Det viktigaste är att vi är närvarande. Att vi verkligen är intresserade.
Föräldrars exempel är oerhört viktigt. Om vi inte själva värdesätter fysisk aktivitet, eller om vi inte rör på oss, är det svårt att förmedla det till våra barn. Därför vill jag uppmuntra alla: även om dina egna erfarenheter av idrott inte var de bästa – kanske var skolidrotten inte inspirerande eller så var en viss sport inte din grej – så är det värt att ge rörelse en ny chans. Glädjen smittar, när vi själva visar entusiasm.
Föräldrars exempel är oerhört viktigt. Om vi inte själva värdesätter fysisk aktivitet, eller om vi inte rör på oss, är det svårt att förmedla det till våra barn.
Rörelseglädjen är viktigare än prestation eller framgång. En oroande trend är att barns och ungas fysiska aktivitet minskar år för år. Vi vuxna kan vända denna utveckling. Ta med en boll, cykla eller lek tillsammans även när vädret inte lockar. Fysisk aktivitet behöver inte alltid vara organiserad verksamhet utanför hemmet, det kan vara så enkelt som vardagliga cykelturer.
Målinriktad idrott är en värld för sig, där kraven ökar. Då blir stödet hemifrån ännu viktigare. Det handlar om att lära sig hantera besvikelser och att gå till träningar även när man inte har lust. Det utvecklar. Idrott fostrar.
Då räcker det inte att bara betala avgifterna. Föräldrarna bör vara engagerade: lyssna, uppmuntra, skjutsa, se till att barnet gör kompletterande träning självständigt, hitta rätt människor omkring ungdomen och lita på deras arbete. En trygg, uppmuntrande miljö skapas av rätt personer runt barnet.
Jag menar inte att alla ska tävla. Men om ett barn får chansen att prova på tävlingsidrott, bör det uppmuntras – utan att pressa. Ett barn är först och främst ett barn, inte en liten vuxen. Här går en fin gräns: när uppmuntrar vi lagom och när börjar vi kräva för mycket?
De pappor som är med här är goda exempel på positivt stöd i barns idrottande. De hejar, kramar om, förstår och är närvarande. De stressar inte, men ser till att barnen får vila och näring. De är stolta och glada över sina barn, utan att vara arroganta eller pressande. De låter mig göra mitt jobb och litar på det. Bra gjort!
Låt oss vara nyfikna och öppna precis som våra barn är. För rörelseglädje föds i det vi gör tillsammans – och i närvaron.
PS: Vi ses på torget! Det blev medalj.