Vid sidan av den offentliga och den privata sektorn står tredje sektorn, eller frivilligsektorn, för en betydande del av samhällets verksamhet.
Tänk bara på allt som händer omkring dig. Ungdomsverksamhet, idrott, pensionärsverksamhet och olika föreningar, där man hjälper andra. Frivilliga finns överallt.
Om man skulle betala lön för allt det arbete som frivilliga gör skulle vårt samhälle knappast klara av det kostnadstryck, som i så fall skulle uppstå. Alternativt skulle vårt samhälle vara mycket verksamhetsfattigt.
Vad är det då som får så många att engagera sig i frivilligarbete till förmån för andra?
Ta ungdomsidrotten som exempel. Många vuxna som är med i den är med för sina barns skull, andra av eget intresse.
När det gäller mina barn är jag fortfarande efter många år tacksam för alla de vuxna som har erbjudit mina barn en meningsfull sysselsättning under deras barndomsår.
En del föreningar bygger helt och hållet sin verksamhet på frivillighet, där inte bara ledarna utan alla är frivilligarbetare.
Också vårt pensionärsförbund har ett skilt program för frivilligarbete, där de som är med ger av sin tid för andra.
Viljan att hjälpa andra får människor att ställa upp som frivilliga.
För egen del har jag tänkt att då både jag och mina barn har fått ta del av andra människors frivilligarbete så varför skulle inte jag nu i min tur ge av min tid till andra.
På sätt och vis handlar det om att låta det goda cirkulera. Som pensionär kan man friare bestämma över sin tidsanvändning.
Det finns dock en gräns för frivilligarbetet. Verksamheten är helt och hållet frivillig tills man åtar sig att sköta något uppdrag.
Då är det inte längre frivilligt att göra det, utan uppdraget eller uppgiften med alla förpliktelser sköts tills uppdraget är avklarat eller tills man ger över den till följande.
Som i så många andra fall gäller också den gamla sanningen om att den som ger också får frivilligarbete.
Ofta får man till och med mer än vad man upplever att man själv har gett.
Att vara skolfarfar har till exempel gett mig intressanta stunder tillsammans med barnen. Någon händelse kan bli ett minne som får en att bli glad varje gång man kommer att tänka på det.
Här är ett exempel. Tillsammans med eleverna stod vi vid Finlands karta och tittade på olika platser.
Barnen satt på golvet och jag som vuxen stod lite ovanför dem.
En pojke tittade på mig nedifrån och upp och jag tänkte att nu grubblar han säkert på någon fråga som hör ihop med kartan. Jag frågade av honom vad han funderar på.
– Du har väldigt långa näshår, svarade han.
Då gällde det för mig att hålla god min, men vad annat skulle man ur det perspektivet ha kunnat lägga märke till, än just det här.
Läsarna önskas en fortsatt god sommar!
Heikki Inkari
Ordförande för pensionärsförbundets förening i Pargas
Översättning Carina Holm
Kommentarer