Första gången jag läste att Finland är det lyckligaste landet i världen tänkte jag att något gått fel. Jag hade bott drygt ett år i Paris och jag var ännu under stadens charm. Jag vaknade upp tre år senare och insåg att verkligheten var en helt annan än den jag föreställt mig i ett par år.
I finländska artiklar talar man ofta om hur viktigt det är att vara omtänksam, diskret, inte störa och ta hänsyn till de andra runtomkring sig. Det är viktigt att kunna bete sig, men om du följer dessa kriterier ute i den stora världen blir du nedtrampad och utnyttjad. Speciellt som konstnär måste du armbåga dig fram!
Vi som världens lyckligaste folk borde gå stolta på gatan utan att titta ner i marken, våga skryta på oss själva och berätta allt det fina vi sett och gjort under dagen. Vi tycker så ofta om att tala om det negativa och våra problem, vilket inte ens är intressant! Varför all denna negativitet?
Jag har lärt mig att det inte är en självklarhet att som kvinna kunna gå ostörd på gatan utan att någon visslar eller kommenterar mitt utseende eller min klädsel. Till de kulturella skillnaderna hör behovet av att argumentera och förklara precis allting; Varför göra något lätt när man kan göra det svårt? De flesta tycker om att blanda sig i och kritisera andra i smyg. Du lär dig deras åsikter oftast ett par månader senare.
I flera städer lever många olika grupper och kulturer tillsammans, men rasismen och diskrimineringen lever fortfarande kvar. Speciellt i stora städer finns det ficktjuvar som är väldigt snabba och skickliga.
Återvinningen har börjat för knappt ett par år sedan och det finns skräp överallt (även uppe i träden…). De hemlösa övertar gatorn aoch även de ses som kvarhängande skräp.
I Finland kan jag gå ostört på gatan och i värsta fall säger jag inte ett ord när jag går från punkt A till B.
Jag får mycket få komplimanger eller om jag ger någon en positiv komplimang får jag ofta som svar: ”Nåja, det är nu bara en gammal t-skjorta som jag hittade på loppis för 2 euro…”. Ett litet ”Tack!” skulle riktigt bra räcka.
I Finland har jag aldrig tvingats argumentera eller motivera mina val för folk. Det blir rätt enformigt när svaret oftast är ”Ja”, ”Nej”, eller ”Jag vet inte”. Vi har inte så mycket åsikter eller om vi har det så vågar vi inte berätta dem. Vi vill inte bli kritiserade eller fastspikade som ”någonting”.
I Paris har jag ofta förskräckt tänkt att vad tänker människorna riktigt om mig nu, men sedan har jag kommit fram till att alla tänker bara på sig själv. Det är ganska roligt att bli kritiserad i smyg och få höra resultaten ett par månader senare för det betyder just precis det att vi är intressanta!
Finland känns som ett öppet land där många kulturer kan gå hand i hand. Visst blir vi lite förvånade ibland och efter ett par öl vågar vi även prata på ett helt annat språk med en främling!
Om vi tappar bort någonting så hittar vi det eller får det oftast tillbaka, vilket är helt fantastiskt! Vi är ärliga och naiva på ett härligt sätt. Finländarna återvinner skickligt och mycket. Vi har kommit långt på den banan jämfört med andra länder…
Vi har nyligen läst i nyheterna att det finns hemlösa men vi bara inte ser dem helt enkelt. De flesta bor hos vänner eller släktingar men har inte en egen eller fast bostad, vilket tyder på att de nära bryr sig om sina närmaste.
Vi har all rätt i världen att vara glada och stolta!
Jag börjar inse det nu, efter fem år utomlands! Vi borde prata mer och högre, skratta, ge varandra ett leende eller en kram. Skämta, rodna, dansa, hoppa och framför allt dela med av oss själva med varandra! Du kan inte bara anta att någon tänker detta om dig – du måste modigt ta och fråga!
En kväll var jag på en fest och jag kände mig nedstämd. En av mina vänner, mycket äldre än jag satte sig ner bredvid mig och vi började prata. Han frågade mig ”Varför?” och jag måste argumentera och motivera mina åsikter. Han klädde av mig med sina ord och nu var jag fastspikad som ”denna någon”. Jag hade uttalat mina lovord. Vår konversation slutade med att han sade mig: ”Vi kommer inte ihåg då allt började, när vi föddes eller slutet när vi dör, men det vi kommer ihåg är tiden mellan dessa två milstolpar. Livet är kort och därför borde vi göra denna tid så rolig som möjligt, då vi ännu har möjlighet”.
Sandra Wallin/Sandy Bee
Pionjär inom den fria konsten och tatuerare, Paris-Pargas
Kommentarer