Nästan fyra månader av förberedelser. Otaliga timmar av idékläckande, skrivande, läsande, videofilmande, byggande, lyssnande, repeterande, övande, småfilande och en hel del blod (antagligen också det), svett och tårar har lagts ner av de omkring 60 ungdomarna och alla de andra som funnits med i kulisserna.
I går var deras stora festdag: premiären. Det blir (åtminstone) nitton festdagar till då den nionde tvåspråkiga ungdomsshowen förevisas inför – högst sannolikt – fullsatta läktare i kultursalen i PIUG.
Något mindre än det förtjänar det här gänget inte.
Det har sagts förr och tål att sägas igen: fan vilket jobb de som håller på med det här gör. Varje gång man får höra om något som gått snett i Pargas brukar jag faktiskt ägna en liten tanke åt ungdomsshowen. Den känns som en trogen vän som alltid finns där och alltid ställer upp – och levererar.
De två timmar du – förhoppningsvis – tillbringar i PIUG tillsammans med det här gänget kommer att bli bland de bästa januari eller februari för med sig.
Verklighetsflykt i två timmar är inte helt fel ibland.
Att vissa dessutom är med för femte (!) gången på scenen är också ytterligare ett bevis på att det är något alldeles speciellt med stämningen kring de här projekten. Åtta gånger har det rotts i hamn så här långt – och den nionde är på god väg.
Räkna inte med extraföreställningar som en självklarhet. Skaffa din biljett så fort som möjligt – annars riskerar du bli utan. Det har jag blivit ett par gånger. Det här blir garanterat två terapitimmar som ser till att du orkar i alla fall litet bättre under resten av den mörka vintern.
Arbetsplatsfriskvård av ypperlig klass: synd bara att det kan vara knepigt att dra av biljettpriset i beskattningen. Men å andra sidan: det är också ett mycket förmånligare timpris än på företagshälsan.
”Sång, dans, humor och lite drama” heter det. Javisst, precis den medicin du borde ordineras den här tiden på året då snöslasket hopar sig i bilens hjulhus, vindrutetorkarna svingar på allt vad de hinner men ändå bara smetar ut de spenatplättsstora snöflingorna och det är oerhört svårt att se ens fram till nästa vägkorsning.
Verklighetsflykt i två timmar är inte helt fel ibland. Vardagen väntar nog där ute, alldeles tillräckligt nära inpå.
Du hinner befatta dig med den senare. Nu kopplar vi loss, i två timmar i alla fall. Stäng mobilen, glöm allt annat – nu kör vi!
Mikael Heinrichs
050-306 2004/mikael.heinrichs@aumedia.fi
