Att resa

Att resa ensam är inte särskilt roligt för en ängslig tant som jag. ”Det går nog bra!” och ”Du klarar det nog!” var kommentarer jag fick. Jo, men tänk om jag inte hinner till rätt gate i tid? Tänk om jag fastnar i säkerhetskontrollen? Tänk om jag har tagit miste på dag, klockslag, terminal? Tänk om, tänk om.

Med stirrig blick efter en timmes halvslummer i bussen stegade jag in på Vanda flygfält, hittade genast rätt check-in-punkt och gick raka vägen dit, varpå en vänlig dam i uniform upplyste mig om att incheckningen börjar först om fyrtifem minuter.

Hon log, och jag tyckte nog det var ett lite hånfullt leende … Jag var alltså i god tid och hann t.o.m. dricka kaffe och äta en croissant, men höll stenhård koll på när bagaget skulle checkas in, var snabbt framme med min knallgredelina väska, som försvann på bandet, och så uppför rulltrapporna och säkerhetskontrollen.

Tänk om jag såg misstänkt ut? Som en smugglare? Nej, jag gick igenom utan problem! Gate 13 (!!!) var precis bredvid och jag drog en lättnadens suck.

Där hade jag pratat rostig engelska … för tyska talar jag inte. Det är något trauma jag fått i gymnasiet.

Ombord hittade jag snabbt min fönsterplats. Men nog har ju flygplansstolarna krympt! Att fälla ner det lilla bordet är lite svårt, då bordet kommer för långt ut, liksom. Det har inget med kalaskulan att göra!

Maten kom i sina små koppar och att få dem att rymmas på den lilla hyllan som ska föreställa bord var knepigt. Lite turbulens fick dem att glida hit och dit, så det tog en stund innan jag vågade med viss svårighet öppna alla dessa pyttesmå paket med smör, ost, kex. Sen gällde det att föra gaffeln med ris och nån sorts broilersås till munnen, utan att förlora nånting på vägen. Jag lyckades spilla bara alldeles lite. Paret, som satt bredvid åt snabbt och lyckades beställa in ett glas vin till, vilket jag också hade behövt, men …

Efter maten började WC-rusningen. Eftersom jag skulle bli tvungen att besvära mina grannar, sköt jag upp besöket tills jag var absolut tvungen. Med stela ben vinglade jag sen genom korridoren, bara för att möta stewarden med den där stora matkärran. Jag höll på att ramla i famnen på en tjock portugis som blängde surt. Att prångla sig in på toaletten i ett flygplan kan vara en utmaning, likaså att hitta spolknappen. Jag berättar inte desto mer om det.

När jag klättrat tillbaka till min plats tänkte jag att jag skulle lösa lite korsord. Det gick inte så himla bra, för just då var det lite turbulens igen. Jag lyckades gräva fram hörlurarna och hade varit så förutseende att jag hade laddat ner lite musik på Spotify. ”Relaxing” var temat.

Men det jag inte hade tänkt på var att jag hade full volym på i telefonen. Jag hoppade upp i stolen och grannarna såg lite oroade ut. Jag trodde de var tyska, för mannen läste någon tysk tidning.

Det visade sig att frun var finsk. Där hade jag pratat rostig engelska … för tyska talar jag inte. Det är något trauma jag fått i gymnasiet.

Efter en resa på fem timmar landar vi i Lissabon. Och dit var det ju jag skulle! Planet landade lite före utsatt tid och min resväska kom snabbt. Så min skjuts, Rui, var inte där med någon skylt, som jag trodde. Hundra andra gubbar nog.

Jag ringde till min värdinna, som sa ”Voj helvete, jag ringer honom” och i samma stund dök han upp och körde som en dåre genom halva Lissabon i den vansinniga rusningen och femton minuter senare satt jag i min väninnas kök och drack en shot Marskin Ryyppy, för det behövde vi.

Hem kom jag också, som ni märker!

Skini Lindgård
Kultur är det som är mitt hjärta närmast.

Var först att kommentera

Kommentarer

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*