Prisgiven åt tiden
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Som tur var hände inget oåterkalleligt”, konstaterade jag efter att nästan ha blivit påkörd på min egen gata. Jag började fundera på uttrycket och dess innebörd. Var går gränsen mellan det som är oåterkalleligt och det som går att ta tillbaka? Varje upplevelse vi har är i själva verket alltid oåterkallelig. Allt försvinner förr eller senare eller går vidare i ett kretslopp. Oavsett om det är en noggrant genomförd basturenovering eller tårar som rinner längs kinderna i sorg.
Mitt sista andetag är förmodligen lika obetydligt för mänsklighetens historia som mitt första. Oväntade saker händer. Ändå litar vi på våra strategier och rutiner för att hålla oss någorlunda vid våra sinnens fulla bruk.
Det är mänskligt att tro att det välbekanta och trygga förblir oförändrat. På gott och ont. Våra till synes stabila grundpelare kan rasa på ett ögonblick om belastningen blir för stor eller underhållet brister. Vi tror att vi tänker holistiskt. Vi planerar vår tid och våra liv flera år framåt. En ironisk fråga vore: vad är planeringens värde om en vulkan får utbrott eller en rattfyllerist kör på oss? Små handlingar har nästan aldrig så stor betydelse i det stora hela som det påstås. Mitt sista andetag är förmodligen lika obetydligt för mänsklighetens historia som mitt första. Oväntade saker händer. Ändå litar vi på våra strategier och rutiner för att hålla oss någorlunda vid våra sinnens fulla bruk.
Det är lättare att ge sig hän åt nostalgi än att söka nya äventyr. I mina drömmar återupplever jag livets bästa stunder. I tankarna återkommer regelbundet min gyllene barndom: den tysta gårdsplanen vid mina morföräldrars sommarstuga, den svala famnen under en sommarkväll och den salta smaken av rökt strömming. Jag vaknar från min dagdröm till en verklighet i tidig medelålder. Även om jag klamrar mig fast vid det förflutna som fiskens skinn vid gallret i röklådan, kan jag aldrig uppleva exakt samma känsla igen. Stugan är redan såld. Den rökta strömmingen från mataffären smakar inte längre något. De bästa stunderna går inte att återskapa genom noggrann planering. Upplevelsernas kopieringsmaskin skriver bara ut blekta blad.
I västerländskt tänkande rinner tiden förbi oss. Sandhögen i vårt timglas krymper för varje ögonblick och till slut stannar rörelsen obönhörligt. I vissa ursprungskulturers språk och uttryck kommer tiden istället ständigt till oss. Den strömmar mot människan och bygger på vår sandhög. Istället för att den givna tiden rinner bort, för med sig morgonsolen vid horisonten fler dagar ovanpå de redan levda. Tanken att varje dag är en gåva är naiv, men vacker. Tiden är obarmhärtig. Dess kraft och förslitande verkan är densamma för oss alla, oavsett inkomstnivå.
Istället för att stirra på rynkorna som spegeln visar och sörja förlorade möjligheter, borde vi ta livstråden i våra skickliga händer och knyta nya löften eller laga de sår som tiden lämnat i vårt skinn. I backspegeln ser vi bara minnen. Om vi fryser och släpper taget om varje möjlighet som kommer vår väg, är vi inte ens med och bestämmer vad vi gör med den tid vi fått. Den tid som forsar genom oss med full kraft och helt obemärkt.