Om självkänsla
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ögat vilar på min axel. Det ser rakt fram, blinkar med sina fransar, och tårvätskan fuktar dess yta. Ögonlocket är tyngre nu än förr, och jag skulle önska att det slöts ens för en minut. Ibland hoppas jag att det aldrig skulle öppnas igen.
När jag var ung strålade ögat klart. Den skarpa blicken skar från tårna till hjärtat och utan ansträngning genom tinningen. Nu känns det som om det inte längre vill utforska och bedöma mig. Det har väl tröttnat på sin utsikt. Jag har inte ömsat skinn på många år. Ögat visar ingen nåd och lever i mig ända till slutet. Jag skulle vilja att det bara spanade framåt, men vuxenlivet har hårdnat mitt sinne, och blicken vandrar. Det glömmer inte ett ögonblick. Den matta ytan speglar förlorad tid. Bördan blir lättare om jag försöker acceptera det svåra. Men bara för en stund. Andra ser bara en kontur, en form i streck. Ingen känner någon annan på riktigt.
Nuförtiden ser det allt oftare bakåt, kisar och smutsar ner mina axlar. Ögat tynger, även om jag inte kan röra det i verkligheten. Man vänjer sig vid bördan. Det gnager djupt, sliter på mina leder och lutar min hållning, men det krossar mig inte. Ju äldre jag blir, desto oftare vill jag torka bort sorgen.
Om jag sårar mina nära vänder sig ögat mot mig, sluter sig tyst och dömer. Ett rostigt blad tränger genom mitt bröst. Skulden känns tyngre ju äldre jag blir, även om blicken är mer förstående ju allvarligare misstag jag gör. Jag kan tillbringa långa dagar med att bära ångern över mina felval. Om jag aldrig hade varit så grym mot mig själv — skulle jag då vara en känslolös miljonär eller en kallblodig diktator?
Jag rastar min hund en januariljummen kväll och kylan sticker i mina kinder. Den kalla vinden värker i ryggen när nosen undersöker samma snöhög i ett ögonblick som känns som en evighet. Jag blir frustrerad. Den mörka årstiden och de långa kvällarna gör mitt sinne rastlöst. Jag vill komma in i ljuset från varma stearinljus.
Jag rastar min hund en januariljummen kväll och kylan sticker i mina kinder. Den kalla vinden värker i ryggen när nosen undersöker samma snöhög i ett ögonblick som känns som en evighet. Jag blir frustrerad. Den mörka årstiden och de långa kvällarna gör mitt sinne rastlöst. Jag vill komma in i ljuset från varma stearinljus. Ögat tröttnar, och blicken vandrar från sida till sida. Jag vet inte om det fortfarande ser skarpt eller om det bara är mildare i midvinterns stillastående grepp. Jag skulle inte vilja bära det längre, men jag kan inte lämna det ensamt i kylan. Om det fryser, går mitt koppel av, och kvar finns bara mina urinstinkter.
När en hungrig fågelunge öppnar sin gula näbb i botten av risboet, öppnar vårens första varma vindar ögat helt. Mitt på dagen speglar solen dess klara yta och bländar. Ibland vrider sig blicken bakom min rygg och väcker mina starkaste minnen till liv. Jag tycker om det, även om jag förskönar bilderna mer och mer varje gång.
På den smärtsammaste dagen, i förlustens stund, när mitt hjärta väger mer än jag orkar bära, finns stolthet i blicken. Jag tvekar inte och gömmer mig inte bakom mitt skal. Min mur brister, och jag ger mig helt åt sorgen. Tårarna gnager och bryter ner som havets salta ström. Ögats fåror ömmar när vågorna slår över fördämningen. Ärlighet renar även den tjockaste luft.
När mitt liv når sitt slut är synfältet smalare, och långt framför mig finns inte längre något att fokusera på. Oräkneliga gånger har jag velat sluta ögat eller strunta i det. Jag låter det luta mot mig med hela sin tyngd. Blicken är mild och dimmig. Det kan äntligen andas, sänka sitt tunga lock och vila hos mig till slutet.