Från dansgolv till skärmar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I somras råkade jag på två inlägg i nyhetsflödet som väckte mina tankar. Det ena var HS artikel ”Miksi yökerhoissa ei ole enää ketään?” – dvs varför är ingen längre på nattklubb – (13.7.2025), och det andra var diskussionen om att det föds allt färre barn. Det är i sig en bred och viktig diskussion med många aspekter och svåra ämnen som inte lättvindligt kan beröras med bara några meningar i en kolumn. Dock fanns det en nämnd orsak jag fastnade vid, som påminde mig om nattklubbsartikeln, och det handlade om att det är svårt att hitta en lämplig partner.
Det snabba svaret är förstås att ja, om man aldrig går ut så är det svårt att hitta nån.
Nu är det ju inte nödvändigtvis en dålig utveckling om bortfallet från nattklubbarna hör ihop med att dagens ungdomar dricker mindre alkohol, alkoholen är dyr både i den egna plånboken och för samhället. Och många ungdomar jag känner verkar ha en lika fartfylld ungdomstid som jag hade själv, men trots det finns det tydligen ett bortfall som är så stort att det märks i nattklubbsstatistiken.
Vårt beteende som flockdjur håller på och byter form. Forskar tillräckligt många i det här – andra än de som bygger upp de beroendeframkallande algoritmerna vill säga?
Jag tror att det handlar om att vi är i ett tidigt stadium av en rätt grundläggande förändring i ett kollektivt beteende som kommit av att livet flyttar mer in i telefonen, man behöver inte gå ut – och man trivs kanske inte ens längre bland folk, speciellt sådana man inte känner. Vårt beteende som flockdjur håller på och byter form. Forskar tillräckligt många i det här – andra än de som bygger upp de beroendeframkallande algoritmerna vill säga?
Nu kan det ju hända att jag är extra nostalgisk och gammaldags, men missar man då inte framför allt tre saker.
För det första en realistisk självbild och uppfattning om eventuellt kommande partner - det faktum att de flesta människor är ganska vanliga, och lever ganska vanliga liv. Om man hela tiden jämför med det liv man ser i sociala medier, kan varken man själv eller någon annan leva upp till den standard man tror det ska vara. Så mår man dåligt för att man är otillräcklig och alla man träffar har något fel.
För det andra så kan man då själv tillsammans med algoritmerna välja att bara omge sig med likadana människor med liknande åsikter, vilket ger en väldigt ensidig bild av verkligheten, litet urval, och säkert bromsar hjärnans utveckling dessutom, då den aldrig utmanas ordentligt.
För det andra så kan man då själv tillsammans med algoritmerna välja att bara omge sig med likadana människor med liknande åsikter, vilket ger en väldigt ensidig bild av verkligheten, litet urval, och säkert bromsar hjärnans utveckling dessutom, då den aldrig utmanas ordentligt.
För det tredje – missar man då inte också en massa kul?
På min tid fanns det som sagt inga sociala medier, skulle man umgås med någon fick man ge sig ut. Och herregud vad roligt vi hade! Ungdomsåren var fyllda av studier och jobb, men också fritid – det var festivaler, å-båtar, stugfester, bio eller nattklubb. Som jag minns det var man aldrig hemma. Emellanåt bodde man i Åbo, emellanåt i Nagu, men också då for vi ofta till stan. Vi turades antagligen om att vara chaufför, fast det kändes som om det alltid var jag. Otaliga är också de sommarnätter man vandrat längs gatorna i Åbo barfota med blodiga tår (eftersom man fick skavsår och måste ta av sig skorna och det fanns glassplitter på dansgolvet). Alltså de vet inte vad de går miste om de där ungdomarna som tydligen inte är ute längre och dansar om nätterna.
Nä klättra ner, till och med de som går an som värst på diskussionsforum på nätet, brukar vara helt hyggliga typer när man träffas live – i verkligheten är de flesta människor ganska roliga.
Ni minns filmen Matrix. Håller vi fullt frivilligt på och klättrar upp i de där äggen där vi lever i en alternativ konstruerad digital verklighet, där de som byggt programmen drar ut energin och pengarna av oss? Nä klättra ner, till och med de som går an som värst på diskussionsforum på nätet, brukar vara helt hyggliga typer när man träffas live – i verkligheten är de flesta människor ganska roliga.