Att vara ”rolig”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Som liten hade jag få lekkamrater. Vi bodde på landet, båda föräldrarna jobbade. Det fanns inget dagis, ingen lekpark, bara moster Lisa, som bodde ett stenkast från mitt hem. Där fanns Inger, bara barnet själv, men som var barnvakt ibland och lärde mig rita. Vi lekte med pappersdockor och sjöng schlagers. Men så en dag flyttade hon till Åbo för att gå i läroverk. Jag sökte mig sedan till några finskspråkiga barn som var ungefär i min ålder.
Oftast lekte jag hos syskonen K. Den äldste av dem hade jag tänkt att jag skulle gifta mig med, han var väl 10–12 år gammal och jag var fem.
Inte vet jag var jag hade fått det ifrån, men jag tänkte att om jag stänker på mig av mammas 4711 Eau de Cologne, så skulle han lägga märke till mig och vi skulle bli ett par. Det som sedan hände var, att hela familjen K skrattade halvt ihjäl sig, också han ...
De berättade för mamma. Mamma blev arg och skämdes. Senare hörde jag hur mamma berättade om mitt tilltag för någon, och som de skrattade! Jag har aldrig glömt hur förnedrad jag kände mig.
Många år senare började vi läsa engelska i skolan. Knagglande läste vi små berättelser ur engelskaboken, högt inför klassen. Jag skulle läsa ett avsnitt om familjen Brown, det började med ”Mommy is knitting a stocking for George”, men jag när jag kom till ordet ”knitting”, uttalade jag det som det skrivs, med KN. Klassen OCH läraren brast ut i gapskratt. Jag fick heta Knitting i flera veckor. Jag hatade dem alla.
För att på något sätt komma ur känslan av utanförskap och bli accepterad, blev jag klassens pellejöns.
Jag fick sämre betyg, vitsorden i Uppförande och Ordning och uppmärksamhet sjönk, modersmålsläraren däremot, berömde mina uppsatser och kallade dem ”kåserier”, vilket jag var stolt över, mitt självförtroende steg en aning. Och bland klasskamraterna uppnådde jag en viss rebellstatus, dessutom. Men jag hade kanske hellre varit söt och haft långt, lockigt hår.
Som vuxen blev skrivandet allt viktigare. Jag hamnade in i revyvärlden. Där skulle man vara rolig. Jag kunde ju det. Jag skrev roliga sketcher och texter till sånger i många år.
Jag hade ofta roller som var roliga, och roligast har väl rollfiguren Terttu varit, en finskspråkig tant som talar lite dålig svenska. Oj, så folk har skrattat åt Terttu och hennes man Tauno! De har varit så populära, att jag ibland blir kallad Terttu på stan. I största välmening, antar jag. Men jag är inte Terttu. Jag är inte särskilt rolig.
Jag är jag. Längst inne i hjärtat vill jag bli tagen på allvar.
Tack och förlåt,
Skini Lindgård
Kultur är det som är mitt hjärta närmast