Naturvälmående tillhör alla
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Miina Sillanpää var en klok kvinna. Inte bara för att hon åstadkom stora saker: hon var Finlands första kvinnliga minister, grundade landets första skyddshem för mödrar och barn och stod alltid på de svagas sida. Hon var klok därför att hon levde med inställningen att allt är möjligt. Allt var möjligt trots omständigheter, egna kamper och utmaningar. Om man inte kunde något, så försökte man och lärde sig, trodde på sig själv. Och agerade alltid. Framför allt därför att hon talade och handlade för att välmående ska tillhöra alla. Det är inte en rättighet bara för eliten, utan för varenda människa. Miina lät bland annat bygga en viloplats för låginkomsttagande, hårt arbetande hembiträden där de kunde ladda batterierna. Därför flaggade vi med all rätt till hennes ära den första oktober.
Själv har jag tagit Miinas tanke om välmående till den plats där den känns som mest hemma för mig, nämligen naturen. Jag vill förmedla tanken att naturvälmående tillhör alla. Det är den röda tråden i mitt arbete som naturhandledare. Den vägleder mitt arbete med såväl barn som sjuka och äldre.
Tänk om din förmåga att vandra på en skogsstig togs ifrån dig. Om möjligheten att uppleva naturen, årstiderna, dofterna och vinden mot huden försvann.
Tänk om din förmåga att vandra på en skogsstig togs ifrån dig. Om möjligheten att uppleva naturen, årstiderna, dofterna och vinden mot huden försvann. Om du inte längre kunde söka dig till stranden, klippan eller skogen. Om du inte längre kunde plocka upp en sten som slipats av havet, sätta dig ner för att beundra dess vackra yta och samtidigt känna havets doft. Tänk om alla dessa källor till naturvälmående togs ifrån dig. Om möjligheten till det som känns självklart försvann.
Sådana är ofta de vardagliga, välbekanta och ständigt tillgängliga sakerna för oss. De känns självklara ända tills de inte längre finns kvar.
Det handlar om samma fenomen som i livet i övrigt: Hur mycket skulle du uppskatta allt det du har om det först togs ifrån dig och sedan gavs tillbaka? Just så. De vardagliga sakerna skulle plötsligt visa sig vara de allra viktigaste och mest värdefulla.
När de naturupplevelser som nämnts ovan tas ifrån en människa på grund av sjukdom, funktionsnedsättning, ålder eller någon annan orsak som personen själv inte kan påverka, väcks längtan efter dem. Man börjar sakna doften av regn, vinden i håret, köldens nyp i kinderna, smaken av ett självplockat blåbär, att vada genom ett hav av löv eller att njuta av matsäck på en mossig tuva.
Och just därför är det så viktigt att göra dem möjliga för var och en! Det är inte ens särskilt svårt. Det kräver lite omtanke och engagemang, men det är värt allt besvär. När ett litet barn med en långvarig sjukdom får göra en lekutflykt på sjukhuset och njuta av matsäck, eller när en äldre person får hålla en kotte i handen och känna doften av tjärved från sin fåtölj, lovar jag att leendet, avkopplingen och lyckokänslan finns där i stunden.
Den finns också där när någon som är fångad av sin sjukdom för en stund får uppleva naturen genom virtuell verklighet eller genom minnen och drömmar som väcks av bilder. När man för en stund med fantasin, sinnena eller leken får vara någon annanstans. Och samtidigt får ta del av naturens vetenskapligt påvisade välgörande effekter.
Kanske tar du nästa gång med dig några kottar som gåva till en äldre person och får höra berättelser om naturäventyr från förr. Eller så tittar du på naturfotografier tillsammans med någon som blivit inlagd på sjukhus och märker hur känslor och minnen väcks till liv och för en stund får smärtor och krämpor att blekna.
Och kanske stannar du själv upp och inser hur lyckligt lottad du är som kan känna höstregnet mot dina kinder.