Vid min kaffekopp
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Pling! Min nya telefon både plingar och vibrerar. Jag öppnar inkorgen. Det är redaktör Johansson. Ojdå. Det är tydligen min tur att skriva en kolumn och deadline är om några dagar. Äsch. Jag brukar aldrig vara så här sent ute. Nu blir det bråttom.
Min skrivrutin går ut på att tänka ostört på innehållet LÄNGE. När jag har tänkt klart, skriver jag i allmänhet fort. På sistone har jag inte hunnit tänka alls. Det är med andra ord helt blankt i skribentens huvud. På lördag-morgon annonserar jag högtidligt att under denna helg behöver mamma skriva en kolumn. Alla familjemedlemmar nickar förstående. Till och med hunden ser ut som att han inser allvaret. Jag ägnar lördagen åt att TÄNKA.
På sistone har jag inte hunnit tänka alls. Det är med andra ord helt blankt i skribentens huvud. På lördag-morgon annonserar jag högtidligt att under denna helg behöver mamma skriva en kolumn.
På söndag borde jag ha tänkt klart. Det har jag inte. Och när jag vid morgonkaffet försöker återuppta tankearbetet så går det inte. Lilla Barnet spelar Britney Spears på högsta volym och visar upp sin dans medan jag utan entusiasm idisslar på min skinksmörgås. Strax därefter meddelar Mannen att nu tar han lill-Britney med sig till Rusta ”så att jag får skriva”. Ett hopp tänds! Men så fort dörren stängs och jag öppnar datorn kryper Stora Barnet ut ur sin grotta och vill snacka allvar. Iklädd pyjamas informerar hon mig upprört att Billie Eilish tydligen inte har några konserter i Europa förrän tidigast år 2027. Att kan vi månne fara till USA? Jag glor på henne med tom blick. Jag ska precis börja redogöra för vad en flygresa till USA kostar i tid och pengar när hon självmant blåser av tilltaget med ett argt ”Okej okej int då!”
Sedan kommer hunden. En riktig gull-klimp på alla sätt och vis men han har allvarliga problem med att hans matte sitter. Om jag verkligen MÅSTE sitta ner, så är det i så fall med honom i famnen och jag kan inte motstå hans chokladbruna blick. Vi sätter oss i fåtöljen och i det nyöppnade textdokumentet finns inte så mycket som en bokstav. Då ser jag att mannens Volvo rullar in på gården. Lill-Britney stormar in och lassar upp allt hon har shoppat på vardagsrumsbordet samtidigt som hon med anklagande röst säger: ”VA? Är du int klar ännu?” Jag börjar försiktigt förklara mig men hon avbryter genast. ”Alltså hur svårt kan det vara?” Du kan fast skriva en berättelse om en banan. Eller om den här limburken.” Hon hänvisar till sitt shoppingfynd. Jag suckar. Strax därpå kommer mannen. Tanklöst häver han ur sig: ”Nå? Har det lossnat någå?” Han syftar på kreativiteten. Nej, säger jag, och artikulerar varje bokstav i ordet väldigt ansträngt. ”Har du huvudvärk?” NEJ, säger jag om möjligt ännu mer sammanbitet. Han blänger kränkt. Toppen. Nu är hela familjen sur för att jag inte på 40 minuter har lyckats klämma ur mig en kolumn. Pling. Igen min telefon. Mommo har tydligen problem med trimmern. Något snöre ska sättas på plats. Pling. Någon vill köpa saker jag sålt på loppis. Pling. ”Mamma, jag skulle vilja bygga en koja. Jag behöver käppar.” Pling. ”Mamma, har du nån skin-care jag kan få?” Pling. Pling. Pling.
Måndag. Jag har deadline om 2,5 timme. Vad ska jag skriva om?? Tydligen är det Internationella kaffedagen när tidningen kommer ut. Det vet google berätta. Kaffe? Vad finns att säga om kaffe? Kaffe är varmt, gott, svart. Suck. Jag blickar ut mot Vallisfjärden. Kanske jag helt enkelt bara ska skriva som det är? Just nu. Här vid min kaffekopp. Jo. Så får det bli.