Det gäller ju alltså att lyssna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vi har blivit med hund. För många kanske detta inte kommer som en överraskning, det är ju trots allt ganska vanligt att ha hund. Men för mig är det sannerligen en överraskning. Jag har aldrig riktigt kunna identifiera mig som hundmänniska och det har provocerat många. Spindlar, ormar, kräldjur och t.o.m. katter får man helt ostört tycka illa om, men hundar SKA man tycka om. Jag har knappt kunnat identifierat mig som djurvän. Om möjligt ännu mer provocerande. Det betyder alltså inte att jag är djur-hatare eller Gud förbjude -plågare. Herregud, jag klarar ju inte ens av att döda flugor utan att få ångest. Nej, jag har nog bara tänkt att jag är en person som inte är så bra på att handskas med djur. Dom pratar ju inte. Inte med ord i alla fall. Och det är kanske det som gör att jag har känt mig osäker och lite uttråkad. Det är samma sak med bebisar. Gulliga att titta på, men vad ska man göra med dem egentligen? Annat än att hålla dem vid liv och se till att det har allt de behöver? Förutsatt att man lyckas lista ut vad de behöver.
Jag tror att det är det här icke-verbala som stökar till det för mig. För länge sedan gick jag en mask-teater-kurs i Italien. När man hade masken framför ansiktet så var det förbjudet att prata. Då fick man endast uttrycka sig med kroppen. Aldrig hade jag känt mig så vingklippt. Jag var fråntagen mitt främsta vapen. Det var som att jag var död från halsen och neråt. Jag kände mig både dum och tafatt. Men så småningom vande jag mig och sakta men säkert upptäckte jag hur jag med hjälp av tydliga gester och rörelser kunde göra mig förstådd för publiken. Det räckte med enkla, specifika kroppsliga kommandon för att publiken skulle begripa den berättelsen, som jag ordlöst och med dolt ansikte ville förmedla.
Det gäller ju alltså att lyssna. Med alla sinnen. Tänk att det behövdes en liten hundvalp för att få mig att begripa det.
Det här funkar ganska bra också på vår valp. I början pratade jag sönder öronen på honom tror jag, med allt jag ville att han skulle lära sig och förstå. Nu, efter lite närmare bekantskap, så har jag förstått att det är långt mycket effektivare att kommunicera med kroppen och enkla gester. Han är också sist och slutligen ganska tydlig med vad han vill om man bara ger honom en möjlighet att kommunicera. Det är en bra övning för mig som gärna intellektuellt vill lösa allting och erbjuda alternativ och möjligheter i det oändliga. Alternativ som en hund eller för den delen en bebis inte kan ta ställning till. Nu pratar hunden och jag hur mycket som helst. Både med ord och rörelser. Jag ger honom en gest och han svarar med en blick. Jag ger honom ett ljud och han svarar i sin tur med en gest. Sedan visar jag ett kommando och han svarar med rörelse och efter det ger han mig en blick och då svarar jag kanske med ord. Dialog, som jag via mitt yrke rimligtvis borde vara ganska bekant med, har den här vintern fått en helt ny innebörd. Det gäller ju alltså att lyssna. Med alla sinnen. Tänk att det behövdes en liten hundvalp för att få mig att begripa det.