Var har Pargas sitt Fäboda?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Under studietiden i Helsingfors rörde jag mig flitigt ute. Även om jag bodde mitt i centrum fanns det utmärkta möjligheter att hitta natur mitt i staden. Jag åkte otaliga gånger buss till Centralparken för att terrängskida. Ni vet, det över hundra år gamla natur- och friluftsområdet som sträcker sig tio kilometer från Tölöviken i centrum till Haltiala i norr. Det var ofta trångt i spåren, med allt från barnfamiljer som stakade sig fram till äldre herrar och damer som neg sig fram i det klassiska spåret.
Under den snöfria tiden sprang och cyklade vi genom Centralparken, som ju heter park men i praktiken är skog, på våra sorglösa äventyr (åh, den ljuva studietiden)! Det fina är att det inte är en tillrättalagd park med rabatter utan en riktigt skog med naturstigar, leder för ryttare som används aktivt och mängder av stigar att tappa bort sig på mellan urgamla tallar och mossa. Överhuvudtaget var – och är – Centralparken da shit. Dess värde för Helsingforsborna kan inte överdrivas på någon skala. För mig var den en orsak att jag överhuvudtaget stod ut i staden så länge som jag gjorde.
Otaliga är också de gånger som Centralparken, protester till trots, naggats i kanterna och nya bostadsområden splittrar helheten. Spårvagnen utanför trappan och skogen på bakgården vill många som köper hus i centrala Helsingfors paradoxalt nog ha.
Hoppet till Pargas från Helsingfors är inte så långt. Även om jag själv har förmånen att bo i Nagu med skogen på den egna tomten vill jag slå ett slag för stadsskogarna. Pargas har sin fina Centralpark – men det är ingen skog. Få skogsområden med strand i centrala Pargas är så väl avgränsade och används så flitigt som Norrbystrand och Munkviksskogen, och tillsammans med skogen i Vepo/Finby bildar de en grön ”treklöver” runt Pargas centrum som kan nås till fots eller med cykel.
Självklart kliar det i fingrarna hos staden att utnyttja Norrbystrand och Munkviksskogen – dessa på kartan så lockande gröna fläckar med värdefull strandlinje.
Det bollas flitigt med ord som tillgänglighet till havet, hållbarhet och tillväxt och i det sammanhanget är skogsområden med strandlinje i tätbebyggt område guld värda. Här har Pargas en förstklassig chans att modigt bevara skog och strand för alla invånare, inte bara för dem som har råd med vita lådor med havsutsikt och tujor på rad.
Som uppvuxen i Jakobstad måste jag i detta sammanhang nämna Fäboda – ett stort sammanhängande, obebyggt skogsområde med många stigar och en lång strand, allt på cykelavstånd från Jakobstad. Till Fäboda vallfärdar folk från trakten både sommar och vinter och skapar minnen för livet. Det råder absolut ingen brist på skog i Jakobstadstrakten heller, men ändå har Jakobstadsborna lärt sig älska just Fäboda så mycket att så gott som alla upprepade försök att utnyttja området kommersiellt för byggande eller annan liknande verksamhet genom åren avskrivits på invånarnas begäran (där finns sedan gammalt ett litet kafé och en parkeringsplats för caravanare, det är allt). Fäboda är ett begrepp som nämns i alla turistbroschyrer och pryder bland annat stadens egen hemsida. Utan Fäboda skulle Jakobstad vara betydligt fattigare på så många plan.
Var har Pargas sitt Fäboda?
Självklart kliar det i fingrarna hos staden att utnyttja Norrbystrand och Munkviksskogen – dessa på kartan så lockande gröna fläckar med värdefull strandlinje. Men jag tänker som min mamma sa när jag som barn frös fast med tungan på det blanka iskalla dörrhandtaget: “Ibland är det bättre att låta bli.”