Vilka blir utan inbjudan?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sommaren fyller kalendrarna med stughelger, grillkvällar och midsommarbord. Samtidigt avslöjar den något om våra relationer: vilka som bjuds med och vilka som tyst hamnar utanför gästlistorna. Få gör det medvetet, men just under sommarens sociala stunder kan ensamheten kännas som starkast.
Vänskapsrelationer tar sällan slut på grund av bråk eller illvilja, utan tyst och obemärkt. Livssituationer förändras, och med dem förändras också gästlistor, kvällsplaner och vilka som anses vara en ”självklar” del av gruppen. Sällan utesluts någon med flit, men ändå blir någon ensam.
Tidigare i år tillbringade jag för första gången på länge en helg på tu man hand med min bästa barndomsvän. En människa som jag alltid haft en stark koppling till – ibland närmare, ibland mer avlägsen – men alltid lika stark som bandet mellan syskon. Mellan oss har det aldrig behövts några förklaringar till varför vi förstår varandra. Ändå har det funnits långa perioder då vi knappt varit en del av varandras vardag. När vi satt över ett glas gott vin stannade vi upp och funderade över varför vi ibland försvinner ur varandras liv, trots att grunden finns kvar.
Men det största och mest betydelsefulla avståndet uppstod inte i kilometer, utan i något mycket mer vardagligt – och därför mer sårande: att vi befann oss i olika livssituationer.
En del av förklaringen är enkel och konkret. Livet har fört oss till olika platser, till och med olika länder, mer än en gång. Men det största och mest betydelsefulla avståndet uppstod inte i kilometer, utan i något mycket mer vardagligt – och därför mer sårande: att vi befann oss i olika livssituationer.
När vi var i trettioårsåldern hade vi båda barn, men där tog likheterna i stort sett slut. Hon var gift, jag var singel och ensamstående mamma. Jag passade inte riktigt in någonstans. Mina barnlösa singelvänner levde ett helt annat liv, och jag kände mig inte heller naturligt hemma i de traditionella familjekonstellationerna. Jag kände mig utanför, även om jag inte direkt var utstött – bara omärkligt åsidosatt.
Min vän skilde sig för en tid sedan och upptäckte plötsligt att hon inte längre blev inbjuden till samma sammankomster och tillställningar som tidigare. Kvällar som tillbringades i par fortsatte – men hon stod utanför gästlistorna. Ur den erfarenheten av ensamhet växte en insikt fram: hon hade en gång gjort exakt samma sak mot mig.
Ingen illvilja, ingen medveten uteslutning. Jag tror inte att någon låter bli att bjuda en vän av elakhet. Det kan bara kännas enklare så. Vi tänker lätt att den andre ändå inte skulle trivas i ett annorlunda sällskap – att en singel inte passar bland familjer, att någon som är skild inte hör hemma på en parmiddag, att en barnlös inte vill delta i en dag fylld av barn.
Jag har själv tänkt så ibland. Och visst kan det ibland stämma – men sannolikt har vi också, utan att vilja det, sårat någon vän genom att lämna hen utanför.
Människan söker sig till likasinnade, eftersom likhet känns tryggt. Det kräver färre förklaringar, mindre obehag. Men samtidigt förlorar vi något väsentligt – människor som är viktiga för oss, men vars liv just då inte ser ut som vårt.
Jag gifte mig nyligen, och än en gång befinner sig jag och min bästa vän i olika skeden i livet. Men den här gången stannade vi upp. Vi bestämde – kanske på grund av ålder, kanske erfarenheter, kanske för att vinflaskan tog slut – att ingen livssituation längre ska få skilja oss åt. Att en inbjudan alltid ska ges, även om svaret är osäkert.
Äkta vänskap handlar inte om att gå samma väg samtidigt, utan om att alltid hålla plats för varandra. Också när livet ser olika ut.