Och saxen knipsar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Klassrummet är fyllt till sista plats och fler bord och stolar får bäras in för att alla ska rymmas. När årets grundutbildning inom trädgårdsbranschen för vuxna äntligen inleds vid Livia i Tuorla, Pikis, har 25 förväntansfulla personer samlats. Just denna grupp är upplagd så att det går att kombinera studierna med deltidsarbete, och undertecknad är, tack vare en förstående och flexibel chef, en av dem. Vi träffas några dagar varannan vecka för närundervisning, och därtill väntar omfattande digitala självstudier. Det är första gången en trädgårdsmästarutbildning ordnas med detta upplägg i Tuorla.
De flesta i salen arbetar vid sidan av studierna för att finansiera utbildningen. Regeringens stora sax knipsade bort vuxenstudiestödet i slutet av förra året, och hur många som faktiskt klarar av att balansera fysiskt krävande studier med lönearbete och hushåll vet ingen ännu.
Bredvid mig sitter en kvinna i övre medelåldern. Under introduktionsrundan knackar hon in löneberäkningar på sin jobbdator. Lönerna ska ut i morgon kväll, antagligen någonstans mellan middagen och läggdags. ”Jag har troligen ADHD, annars skulle jag aldrig orka”, säger hon skämtsamt. En annan kvinna berättar att hon efter studiedagen ska på jobb för att duscha åldringar, dela ut mediciner och handleda praktikanter.
Majoriteten av oss är kvinnor. När vi presenterar oss nämner åtminstone en fjärdedel att drömmen om att bli trädgårdsmästare funnits där hela livet. På vår första dag, medan vi plockar buskblåbär i Tuorlas frukt- och bärträdgård, berättar en tidigare produktionschef, att hon länge trodde drömmen var ouppnåelig. Först måste man ju ha ett ”riktigt” kontorsjobb. Men nu, när kroppen inte längre orkar med att sitta vid datorn, vill hon äntligen göra något hon länge längtat efter.
Vi vuxna är motiverade elever, och ibland tar det ett helt liv innan man vågar göra det man verkligen vill.
Den nuvarande regeringen vill att vi vuxna håller oss vid vår valda läst. De begränsade resurserna för yrkesutbildning ska främst riktas till unga – och det är klart att ungdomarna ska gå först. Men vi vet också hur resurserna till de unga redan behandlats. På Livia har man sparat in in absurdum. Som ett exempel kan nämnas att under frukosten serverades, åtminstone nu under terminsstarten, inte längre ägg och bröd. Internateleverna fick nöja sig med gröt och kaffe.
Men drömmar dör inte lika snabbt som regeringen klipper sig fram. Om den mognare delen av befolkningen ska orka arbeta längre, och dessutom fylla luckorna i branscher där arbetskraften inte räcker till, måste det finnas möjligheter att byta bana, till och med flera gånger under livet. Vi vuxna är motiverade elever, och ibland tar det ett helt liv innan man vågar göra det man verkligen vill.
Att utbildningarna anpassar sig till nedskärningarna är en sak. Men frågan är hur många vuxna orkar leva på gröt och arbeta dygnet runt bara för att förverkliga sina drömmar? Förhärdad jord har svårt att bära frukt.