Ingen rutt planerad
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag trycker febrilt på displayen som är fastklibbad med en sugkopp på min bils vindruta. ”Ingen rutt planerad”, gnäller den. Jag muttrar vresigt och försöker mata in en adress med mina för ändamålet alldeles för långa naglar. Det sista jag vill är att ha en rutt planerad. Men samtidigt behöver jag vägledning, för att ta mig till stället jag inte ännu har bestämt om jag vill besöka. Efter några feltryck ger navigatorn mig snabbaste rutten. Den blinkar rött och varnar mig om att på min rutt så finns det, bevare mig väl, vägar som INTE är asfalterade. Jag suckar och himlar med ögonen. Som om det skulle vara en dålig sak.
”Jag vill inte ha snabbaste rutten!!!” ryter jag till den oförstående apparaten. Jag vill inte ha någonting överhuvudtaget som går fort. Jag vill ha en ineffektiv, krumelurig och GÄRNA sandig väg till ett obestämt mål som KANSKE ändrar på vägen. Och jag vill ABSOLUT INTE ha bråttom. Jag vill kunna avvika vid behov. Svänga av om jag ser något intressant. Ångra mig utan att tanten i navigatorn får spader. Hur beställer man det av en sådan där apparat som bara vill slunga ut en på diverse motorvägar? Och hur programmerar man sin inre navigator? Hur får man den att inte vara så infernaliskt målinriktad på semestern? Det är kanske ännu svårare.
På våren när kollegorna frågade vad jag hade för planer för semestern så svarade jag oerhört svävande. Jag hade liksom inte lyckats få ihop någon plan och det kändes onekligen både pinsamt och ovant.
På våren när kollegorna frågade vad jag hade för planer för semestern så svarade jag oerhört svävande. Jag hade liksom inte lyckats få ihop någon plan och det kändes onekligen både pinsamt och ovant. ”Ska ni göra något kul med barnen?” Njaeh. Jag mumlade otydligt till svar trots att jag var mycket väl medveten om att jag inte i år heller hade bokat Astrid Lindgrens Värld. Inte Kolmården. Inte Högholmen, Borgbacken eller Legoland. På min lista stod det däremot med oläsbar handstil: ”Ordna krukor”. Längre än så hade jag inte kommit i min obefintliga planering.
”Jaha, vad ska ni hitta på imorgon då?” frågar maken, som inte ännu påbörjat semestern. ”Jag vet inte.” mumlar jag och börjar jag desperat googla öppethållningstider på olika inrättningar, sms:a barnens kompisar samt kolla saldot på bankkontot. ”Har vi någon plan för idag?” viskar ena barnet med påtaglig natt-andedräkt i mitt ansikte kl. 7.05. ”Jodå, jodå, alldeles säkert har vi en plan. Mamma ska bara dricka kaffe först.” Orden framförhållning och långsiktig planering ekar i huvudet medan jag skopar kaffe i mockamastern och försöker komma på Den Magiska Planen för dagen.
Nu är det två veckor kvar tills jag ska på jobb. Snart ska semestern redovisas för alla jag möter. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Nu är det två veckor kvar tills jag ska på jobb. Snart ska semestern redovisas för alla jag möter. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag gick verkligen inte en kurs i kortfilms-manus. Jag skrev absolut inte klart någon bok. Reste definitivt inte till vare sig södra eller norra Sverige och Danmark är fortfarande otrampad mark trots mitt jubel över direktflyg från Åbo. Jag såg inte ens hälften av alla sommarteater-pjäser jag trodde att jag ville se. Midsommar firades med avlusning och mitt umgänge har främst bestått av barn i väldigt varierande åldrar.
Men jag har ordnat krukor. Vita på en hylla, svarta på en annan. Och så blåa och bruna i mitten. Jag har tittat osunt mycket på fotboll. Suttit uppe sent och broderat i sommarnatten. Sovit länge på morgonen och ätit långsamma, utdragna, kolhydrat-fyllda frukostar med barnen. Packat fika-korgar och slukat glass. Och jag har faktiskt åkt på några dagsutflykter med obestämd destination. Jag HAR lyckats lura både min inre och min yttre navigator att inte vara så effektiv. Jag har slagit mig ner när det kommit en bänk. Simmat när det har dykt upp en sjö. Och jag har fortsättningsvis INTE planerat.
Ha en fortsatt skön sommar!