Första maj

Varje vår när körsbärsträden blommar så tänker jag på Stockholm och Kungsträdgården. En kort vår för ca 15 år sedan gjorde Teaterhögskolan ett samarbete med Dramatiska Institutet och hela vår årskurs var inkvarterade på olika håll i centrum av Stockholm. Några kurskamrater och jag bodde hos en mystisk och bortrest serb, som hade ett stort intresse för prydnads-saker i porslin och plastblommor. Det var persiska mattor och textilier från golv till tak. Nyanserna gick i persika, körsbärsblom och hårt vispad grädde. Det var en enorm kontrast att komma från min anemiska studiebostad i utkanten av Helsingfors, till en stor och pampig 5-rums-lägenhet på Malmskillnadsgatan. Ja, ni hörde rätt. Vi bodde i Stockholms främsta hor-kvarter, bara ett stenkast från där Palme blev mördad. Utanför vår dörr stod långbenta damer iklädda olika kreationer av latex. Glatt hälsade de inte precis. Vänligt, men utan att möta min blick. Kvällstid krypkörde svarta bilar med sotade rutor längs med gatan. Dagstid fylldes trottoaren av latte-mammor, barnvagnar och gamla tanter på väg hem från affären.

Ja, ni hörde rätt. Vi bodde i Stockholms främsta hor-kvarter, bara ett stenkast från där Palme blev mördad. Utanför vår dörr stod långbenta damer iklädda olika kreationer av latex.

Den våren utforskade jag nästan hela Stockholm, till fots. Jag höll på att träna inför mitt livs längsta promenad. Den till Santiago de Compostela. Ett synnerligen märkligt tilltag för en som aldrig har tyckt om att gå. Jag provade kängor av olika slag på Drottninggatan. På Hötorget köpte jag en skaplig ryggsäck av en tjej jag hade blivit bekant med på nätet. Hon var så ovant trevlig och svensk. Hon påminde lite om en jätteglad häst både till utseendet och kroppsuttryck. Vi lovade leta rätt på varandra under den spanska promenaden. Sedan vandrade jag gata upp och gata ner. Runt Kungsholmen, tre varv. Runt Södermalm, fyra varv. Runt Djurgården, två varv. Varje kväll efter repetitionerna på Unga Klara gav jag mig ut på 20 kilometer långa asfalts-promenader. Jag ångrar absolut ingenting. Men det ska sägas att jag hade absolut ingen hjälp av dessa promenader när det väl begav sig. Pyrenéerna har väldigt gemensamt med Stockholms innerstad. Bara som ett litet tips ifall någon skulle få för sig att ”hitta sig själv”.

Valborg och första maj firades också i Stockholm den våren. Valborg, som hemma upplevs som huvudhögtiden, gjorde inget större väsen av sig i Svea rike. Men på första maj gav sig arbetarrörelsen ut på gator och torg för att demonstrera. Det fanns alltså en poäng med den här högtiden, tänkte jag, en poäng som var större än att darrig sitta i Kajsaniemi-parken på en filt och äta kalla köttbullar med en glansig gasballong svävandes ovanför huvudet på en. Jag fick inte ihop det. Det kändes på något sätt som att demonstrationerna skulle passa bättre i Finland. Och bubblet och serpentinerna i Sverige. Jag medger att det var fördomsfullt tänkt av mig.

Igår var det hur som helst dags igen. Vårdberget har jag växt ur för länge sedan. Och någon vidare demonstrant är jag inte heller. Gasballonger är jag däremot barnsligt förtjust i! Men det blev som vanligt potatissallad och knackkorv. Och mammas munk och mjöd. Ett utmärkt sätt att fira vårens ankomst.