Föreningskraft
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Mycket har blivit gjort i föreningsverksamhetens namn genom åren. I dessa tider då bokslut och verksamhetsberättelser står på många föreningsmötesagendor faller det sig naturligt att blicka tillbaka på allt det där som aldrig nagelfars i någon revisionsberättelse. Det är så mycket som hänt och skett i det tysta, som sagts och gjorts utanför protokollet.
Jag tänker på alla nätter i sovsäck på liggunderlag på dragiga skolgolv. Jag tänker på när Piffenbussen gick sönder mitt i natten någonstans mellan Suomusjärvi och Saukkola. Det blev en lång natt. Jag tänker på när bussens (inte Piffenbussen) bromsar började brinna vid gräsplanen i Sjundeå och sovsäcken och alla kläder luktade bränt gummi hela Sjundeå Cup. Och när jag satt brandvakt flera nätter i rad vid Föreningshuset tills ett stängsel hade byggts – bara för att en tid senare konstatera att några ligister ändå fick eld på allting. Jag tänker på alla gånger jag sopat och moppat golvet i otaliga föreningshus efter diskon, fester och konserter. Och den där söta odören och klibbigheten i de svarta sopsäckarna med diverse burkar och buteljer efter en och annan dans. Och alla listor och tidtabeller och matchprogram att ha i huvudet. Krattningstalkon. Skräpplockningstalkon. Alla verksamhetsplaner och -berättelser och ansökningar som skrivits.
Kaffe och mockarutor gör det lättare. Doften av nyklippt gräs och grillkorv vid Pajbacka ger också kraft. Leende guldbruna ögon när dansen börjar inspirerar. Men vad är det egentligen som gör att man orkar, dag ut och dag in, år efter år?
Kaffe och mockarutor gör det lättare. Doften av nyklippt gräs och grillkorv vid Pajbacka ger också kraft. Leende guldbruna ögon när dansen börjar inspirerar. Men vad är det egentligen som gör att man orkar, dag ut och dag in, år efter år?
Alla har väl sina personliga motivationsfaktorer, så det vore fel att generalisera. Jag kan bara tala för min egen del, men hur jag än vrider och vänder på frågan hittar jag inget entydigt svar. ”Det ger så mycket tillbaka” är klyschan man brukar ta till. Föreningsengagemang har minsann gett tillbaka: allt från skrubbsår, blåmärken och stukade leder till sömnlösa nätter, stresspåslag och stunder av allmän uppgivenhet. Och många goda minnen, javisst, inte att förneka. Många stunder av glädje, gemenskap, samhörighet, stolthet, lycka. Men dessa känslor är färskvara, de går över lika fort som de infinner sig.
Det kan inte vara så enkelt att minnen av stunder av lycka och stolthet ger kraften att ta sig fram till nästa minnesvärda lyckliga, stolta stund. Föreningskraften som sakta men säkert driver på mot nästa utmaning är inte beroende av framgångar. Tror jag. Den får energi också av suckar och besvikelser.
Jag tror det i grund och botten handlar om förmågan att se det meningsfulla och känna tacksamhet mitt i allt detta föreningskaos. När medvetenheten om att man gör något gott för en vidare krets genererar mer tacksamhet än stolthet, skapas en föreningskraft som är både seg och stryktålig. De goda strävandena är meningsfulla. Och jag, som så många andra, har förmånen att få vara med om allt detta. Och att städa upp efteråt.