Byggstenarna för ett gott liv

”Det här är enkelt. Ett gott liv byggs av hur vi bemöter och behandlar varandra”, svarade en man över 80 år på en fråga som dragits i ett spel. Det är en gåva att få arbeta med äldre människor som bär på livsvisdom. Den sortens visdom som inte finns i böcker, utan som man får i livets hårda skola – det är den största visheten.

Med dessa kloka människor får jag, som medelålders kvinna, vara i rollen som lärling. Varje vecka får jag med mig något som jag annars inte skulle förstå på många år. Och alltid står andra människor i centrum – samspelet med andra. Det gäller både i arbetslivet, vänskapsrelationer, kärlek och ute på gatan. Min mormor lärde mig redan det gamla ordspråket att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Det är samma råd dessa gamla, visa själar upprepar när samtalen kommer in på livets stora frågor.

Tillsammans med andra är livet lättare, trevligare och tryggare. I samförstånd går det alltid att andas lättare. Vi har alla dåliga dagar. Ibland är man irriterad som ett litet djur och allt känns störande. Men även då kan var och en av oss välja vilken energi vi tar med oss in i ett rum. Och på samma sätt kan vi välja hur vi bemöter den som är på dåligt humör, tankspridd eller ledsen och råkar korsa vår väg. Långt ifrån allt syns utanpå.

Första gången det verkligen slog mig i ansiktet var när jag gick på Tavastgatan i Åbo 2014. Jag hade för första gången gått ut från barncanceravdelningen för att gå till närmaste affär. Det var en vacker sommardag. Solen sken och värmde. Folk skyndade fram med snabba steg, passerade snabbt i sina brådska. Någon log, någon skrattade högt med en vän, någon gick med huvudet nedböjt. Jag kände mig som en främling, som en varelse nedsänkt i en verklighet som inte längre riktigt hörde till mig. Min värld hade stannat. Den var fylld av sorg och misstro efter den fruktansvärda nyheten vi fått på sjukhuset. Men där på gatan var det bara min egen bubbla. Världen runt mig fortsatte att snurra och ingen kunde se på mig att den kvinna som gick där, tyst i sina egna tankar, inte alls hade det bra. Det syntes inte utanpå.

Det har gått över ett årtionde sedan den stunden. Men den var så stark att den burit med sig en viktig lärdom. Livet har många gånger påmint mig om den. När en närstående blev sjuk och gick bort, när jag själv var långvarigt sjuk och i återhämtning, och när människor omkring mig, trots sina bördor, log och tog sig an sina plikter. Ingen bär sina livs- och själsliga utmaningar i pannan. Inte sorgen efter en förlorad nära, inte allvarlig sjukdom, inte nedstämdhet, depression eller när man känner sig krossad. Just då spelar bemötandet en enorm roll.

Den lilla affären på Tavastgatan blev bekant, och säljarens leende gav alltid en liten tröst.

Vilken kraft det finns i hur vi bemöter varandra – oavsett i vilken situation vi själva befinner oss. De här byggstenarna för ett gott liv, som den vise gamle mannen talade om, bär jag med mig. Och jag hoppas att även andra gör det. Låt oss vara snälla.

På återseende.