Passioner och ”guilty pleasures”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag har en passion som jag nuförtiden delar med många andra på nätet! Övergivna hus. Själv vågar jag, på grund av usel fysik, inte ta risken och kliva in på murkna golv, in genom trasiga fönster, uppför trappor där hälften av trappstegen fattas. Men jag tittar på bilder som djärvare typer tagit. Det finns så många hus som man bara lämnat, kvar står tallrikar och koppar på borden, som om ägarna bara gått upp i rök, mitt i frukosten.
Gemensamt för de här bilderna är att dom är vackert komponerade, milt ljus genom dom trasiga skapar en sagolik stämning, dammkorn glittrar på de glömda fotoramarna på finbyrån, spetsdukarna har fallit sönder, men är fortfarande skira och vackra. Vem har levt där? Vart har dom tagit vägen? Vem var det som lämnade sin veckotidning uppslagen på sängen? Vem hängde upp gardinerna, som nu ramlat ner med gardinstång och allt? Vem nitade fast filmstjärnebilder i vindsrummet, vem lekte med gunghästen, sov i spjälsängen, tapetserade det femte lagret tapeter i vardagsrummet?
Jag har trott att jag har lite förstånd i knoppen, men det här är helknäppt. Jag blir sur om nån i familjen försöker ta fjärrkontrollen för att skrolla fram nyheter eller annat trist, skriker högt som om nån försökte ta min chokostång.
Jag fylls av vemod och sorg. Men jag blir glad varje gång ungt folk börjar rädda gamla hus. En annan passion som jag faktiskt skäms för, är vissa realityserier i TV. Just nu sitter jag fastnaglad vid rutan varje vardagskväll klockan 20:00. ”Married at first sight, AUS”. Jo, skratta bara! En fullständigt onödig serie, där personer blir ihop-parade av s.k. ”experter”och träffas första gången vid altaret. Sen följer några veckor, då paren förväntas gå igenom utmaningar och bli kära eller inte, plågas av dels varandra och dom andra paren, dels ”experterna”, ha gemensamma middagar, där experterna smygtittar på dom, drama, drama och ännu mera drama.
Jag har trott att jag har lite förstånd i knoppen, men det här är helknäppt. Jag blir sur om nån i familjen försöker ta fjärrkontrollen för att skrolla fram nyheter eller annat trist, skriker högt som om nån försökte ta min chokostång. I vår familj på två personer, ibland tre, finns det ingen förståelse för mina programval, mina favoriter, mina ”Guilty pleasures”. Jag känner trots, skam och skuld, irritation över andras suckar, ögonrullande och hånleenden. Snart kommer sista avsnittet av MAFS AUS. Sen blir det MAFS UK. ”Ensitreffit alttarilla UK”. Ingen vill dela mitt intresse i vårt hem. Då det är sport på TV får jag sen uppoffra mig, sitta där och plågas av ishockey, fotboll och friidrott. ”Är det inte slut snart?” brukar jag försynt fråga, men NEJ. Ännu en halvlek kvar.
Jag försöker förklara min skamliga passion för dessa serier som en sorts sociologiska studier i människans beteende. Ännu har jag inte förstått ett skvatt, så jag måste ju fortsätta.. Jag ser faktiskt också på vettiga dokumentärer och brittiska deckare, så döm inte mig! Jag är egentligen ganska djup.
Njut av det som är kvar av sommaren, ännu en halvlek kvar!