Skolvardagen i våra händer
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Efter fyra år som vice ordförande i Svenska Sektionen kändes det naturligt för mig att fortsätta som ledamot i Bildningsnämnden. Sektionen är, liksom dess finska motsvarighet, en underavdelning till nämnden. Utbildning är för mig en hjärtesak, som jag gärna fortfarande som pensionär ägnar mig åt. Det råder heller ingen tvekan om att landets välstånd har sin grund i en god utbildning och mångsidigt kunnande. Det är ett starkt motiv.
I Bildningsnämnden fattas avgörande beslut för småbarnspedagogiken, förskoleundervisningen, den grundläggande utbildningen och för gymnasieutbildningen. En sak som dock sällan behandlas är lärarnas arbetsbörda. Lärare är ett segt släkte som sällan klagar eller ber om hjälp. De går till sig själva och försöker klara av allt på egen hand, in i det sista. Då kan det vara för sent.
Lärare pausar numera sällan under en arbetsdag: Wilmameddelanden o.d. elevvårdsärenden kräver ständig uppkoppling, elever ska övervakas som aldrig förr, mat ska ätas i all hast, (men ändå som s.k. pedagogisk måltid), planer ska utarbetas och ständigt uppdateras.
Min erfarenhet talar klarspråk. Då jag blev klar med min lärarutbildning år 1980 fanns en tydlig arbetsfördelning: skolan skulle undervisa, hemmen fostra. Arbetsdagen var, med för- och efterarbete, 7–8 h lång. År 2021 var den i snitt 10h. Lärare pausar numera sällan under en arbetsdag: Wilmameddelanden o.d. elevvårdsärenden kräver ständig uppkoppling, elever ska övervakas som aldrig förr, mat ska ätas i all hast, (men ändå som s.k. pedagogisk måltid), planer ska utarbetas och ständigt uppdateras. Kollegial samverkan begränsar sig till möten eller sker efter arbetstid. För pedagogisk spontanitet och kreativitet finns ingen längre någon plats. Sådant underlättar åtminstone inte lärararbetet.
Finlands toppresultat i Pisa-undersökningarna är ett minne blott. Det har säkert att göra med att utmaningarna och arbetsbördan för lärare och rektorer växt i rask takt med sämre arbetsro och behov av specialundervisning. Det är upprörande att läsa hur välfärdsområdena skjuter över ansvaret för det förebyggande elevvårdsarbetet på skolorna. Enligt lagen är detta en mångprofessionell uppgift!
Vi inom De Gröna oroar oss för lärarnas ork i arbetet. Vi anser att det nu, då varannan lärare enligt undersökningar överväger att byta arbete, vore hög tid att uppmärksamma arbetsförhållandena i skolan och vidta åtgärder för att vända denna oroväckande utveckling.
Elevunderlaget i skolorna sjunker. Detta diskuteras mest ur ekonomisk synpunkt. Här ser man en möjlighet att dra in tjänster och spara pengar. Borde man istället fundera på att hålla kvar lärartjänsterna, d.v.s. i praktiken öka antalet lärare i skolan och på så sätt igen göra läraryrket attraktivt och trivsamt? Om lärarna trivs så trivs även eleverna.
Utbildning är en ren investering för framtiden. Lyckligtvis har man i Pargas insett detta, och sedan länge satsat stort på skolor och utbildning. Tacksamt noterar jag detta. Skolvardagen har dock även här blivit mer tungrodd. Vi kan inte bortse från allmänna utvecklingslinjer. Vår strävan att vara bra eller bäst på utbildning fortsätter – med ännu fler nyanser!
Beslutsfattarna i Pargas har getts möjlighet att öppna upp vad som händer i staden, på, mellan och under de politiska mötena. Alla partier turas om att skriva kolumner.