Beredskap
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det ser mörkt ut! sa råttan när han såg ner i stövelskaftet. Mörkt blev det också i stora delar av Spanien och Portugal när elen blev borta. Knappast störde det råttorna men människan har gjort sig helt beroende av el för det mesta som behövs i det dagliga livet. Ju fler tekniska vinningar vi uppnår, desto sårbarare blir våra samhällen. Kriser – både verkliga och väntade – kräver beredskap.
Beredskapen vi tänker på är i första hand materiell men kanske i ännu högre grad mental, det gäller helt enkelt att vara beredd om nånting går riktigt snett.
En bra övning och påminnelse fick vi när Dagmar- eller Tapanistormen slog till julannandagen 2011. Vi var på jakt den dagen, vinden tilltog och hundarna ville inte jaga. När träd började falla i skogen insåg vi att det blivit lite ohälsosamt att vistas i terrängen så vi avslutade.
Räddningsmanskapen fick rycka ut och röja vägar och fånga plåttak och elgubbarna jobbade dygnet runt för att garantera ström till strömbehövande dvs nästan alla.
Strömavbrottet varade ställvis länge - i flera dagar och närmade sig veckor.
Det var en personlig beredskapsövning och på jobbet handlade det mesta också om krisberedskap.
Dricksvatten hämtades från Lofsdals källa och annat bruksvatten bars i hinkar från sjön.
Mat tillreddes på gasgrillen, ficklampor och stearinljus stod för ljuset och kakelugnen och bastun värmde gott.
Många fick erfara att det kunde ha lönat sig med uppvärmning som inte enbart var beroende av el.
Lyckligtvis var det varmt när elen var borta, man kan ju föreställa sig hur det blivit med -15 grader.
Evakuering, frusna rör och vattenskador och många fler problem. Trots att tiden kändes lång varade strömlösheten ändå inte kritiskt länge på något håll. Maten räckte till och samhällets kritiska funktioner fungerade hyfsat om än inte perfekt.
De riktigt väl förberedda startade sina egna aggregat och fick strömmen att fungera.
Men i åtminstone ett fall glömde en kompis att sätta i kontakten till frysen när elen igen kopplades på. Synd på bra kött men tur att jaktsäsongen inte ännu var över. Man lär sig alltid något nytt.
Men i åtminstone ett fall glömde en kompis att sätta i kontakten till frysen när elen igen kopplades på. Synd på bra kött men tur att jaktsäsongen inte ännu var över. Man lär sig alltid något nytt.
På jobbet handlade det mesta om beredskap. Journalisterna bevakade allt och höll igång en god information. Lite olika syn på samhällets och individens ansvar kunde nog noteras. En klagade på att staden inte arrangerade duschmöjligheter och någon tyckte att vi borde ringa människorna på Pensar, som varit längst utan ström, och fråga om de klarar sig.
Svaret mitt blev att Pensarborna är betydligt bättre på att klara undantagsförhållanden på Pensar än vad stadens ledning är. Tror det var rätt bedömning.
Mest kritiskt var det med ensamstående och skröpliga äldre som var beroende av hemhjälp och vård men personalen hade full koll på behoven och det mesta gick som smort.
Men erfarenheterna lärde oss mycket. Flera aggregat till kritiska punkter i kommunen var en viktig lärdom. Man får önska lycka till till VARHA som numera ansvarar för största delen av beredskapen och samhällsservicen.
Den ”lilla” krisövning vi hade efter Tapanistormen visade vad som är viktigast när det handlar om krisberedskap.
Ficklampor, batteriradio, värme, mat och vatten för 72 timmar är givetvis viktiga men viktigast av allt är empati, hjälp och omtanke från släkt, grannar, vänner och frivilliga.
Den resursen finns det lyckligtvis gott om också i oroliga och mörka tider.