Vineta Fellman – babyexpert med rötterna i Korpoström

Vineta Fellman är professor emeritus och specialist på vården av prematura och nyfödda barn. Hon tillbringar en stor del av året i släkten Granits paradis i Korpoström.

– Jag är en riktig skärgårdssjäl, säger Vineta Fellman när hon hälsar mig välkommen till Korpoström.

Vineta är professor emeritus vid både Helsingfors universitet och Lunds universitet. Hon är en av Nordens ledande neonatologer och har mottagit Arvo Ylppö-medaljen, ett av Finlands främsta medicinska priser, för sin betydande forskning. Hon har nätverksarbetat med kolleger över hela världen, men den plats hon alltid återvänder till finns bland husen och klipporna i Korpoström.

Vi stiger in den hemtrevliga Gamla Norrgården som Vinetas familj köpte 1976 och lät renovera så att den nu är i gott skick. Gården är granne till Södergården där hon tillbringade alla sina barndomssomrar hos sin morfar, Johannes Mikael Granit, farbror till Ragnar Granit. Från Södergården sprang hon ofta över till Gamla Norrgården och besökte sina kusiner och andra släktingar. I Norrgårdens sal visar Vineta på gamla bilder som föreställer släktingar och segelbåtar – minnen från många generationer som levt nära havet.

– Släkten i området håller verkligen ihop, och det är något med platsen som gör den till en stadig punkt i livet.

Det blev också många besök hos läkaren och Nobelpristagaren Ragnar Granit på Vikminne. Han var kusin till Vinetas mamma och inspirerade henne i valet av yrke, även om tanken på att bli veterinär också fanns i början. I gymnasiet insåg hon att medicin vara något för henne, och 1966 började hon studera vid Turun Yliopisto.

– Under studietiden var det stor brist på läkare, så man kunde nästan välja fritt vilken avdelning man ville praktisera på. Jag valde barnavdelningen i Kajana 1970 – en liten och trevlig avdelning.

På 1970- och 80-talet var könsdiskrimineringen tydlig på TYKS. Det sas rakt ut att män med familj skulle ha jobben.

Att arbeta med nyfödda föll henne naturligt, och efter kurser i barnmedicin och gynekologi visste hon att det var barn hon ville arbeta med.

– Många av mina kurskamrater ville bli kirurger, men jag ville inte operera. Jag ville jobba med små, söta barn.

Slogs mot glastak

Efter några år med praktik både i Finland och USA försökte hon få en tjänst i Åbo, men möttes av hinder.

– På 1970- och 80-talet var könsdiskrimineringen tydlig på TYKS. Det sas rakt ut att män med familj skulle ha jobben. Men jag hade bra kontakter i Helsingfors och fick en fast tjänst på Helsingfors universitetssjukhus 1978.

Arbetskulturen där var annorlunda.

– I Åbo hade jag lärt mig att fatta egna beslut, men i Helsingfors skulle man konsultera andra läkare. Det förvånade mig i början, men sedan uppskattade jag teamarbete.

I Helsingfors specialiserade hon sig på barnmedicin och därefter på neonatalvård. Avhandlingen handlade om syrebrist hos nyfödda.

– En grupp sjuka barn som återkom var nyfödda som var ovanligt små trots att de inte var för tidigt födda. De mådde bra genast efter födseln, men inom ett dygn fick de svår metabol acidos, alltså att blodets pH sjunker under normalnivå. De levde bara några dagar eller veckor, ingen mera än fyra månader.

Sjukdomen beskrev hon 1998, och senare identifierade hon genmutationen tillsammans med professor Leena Peltonen. Den sällsynta finländska mutationen saknar ännu behandling.

– Sjukdomen kallades ”dödlig metabolisk sjukdom”, men jag ville ha ett vänligare namn eftersom det handlade om så små barn. Jag kallade den GRACILE-syndromet (kallas också för Fellmans sjukdom), akronymet är härlett från den kliniska bilden på engelska (Growth Restriction, Aminoaciduria, Cholestasis, Iron overload, Lactic acidosis, Early death).

Mer jämställt Sverige lockade

Under slutet av 1980-talet förändrades forskningen kraftigt. Genteknologin utvecklades snabbt och digitalisering av vården gjorde det lättare att hantera data och öppnade nya möjligheter.

När Lunds universitet utlyste en professur i neonatologi uppmuntrades Vineta att söka.

– År 2003 var det klart mer jämställt i Sverige än i Finland. Som akademisk kvinna blev man mer uppskattad. Jag fick bra forskningsanslag och kunde driva projekt i båda länderna.

Spetsforskning på många områden

Hennes forskningsområden har varit många. Hon har studerat och lett forskning inom neonatal intensivvård och hur vårdmiljön, ljus, ljud och smärtlindring, påverkar prematura barns utveckling. Hon har undersökt långtidseffekter hos extremt prematura barn och deras psykosomatiska utveckling.

– Många extremprematura har en avvikande utveckling, en del avvikelser hör till i autismspektrumet. När vi kan rädda dem till livet borde vi också kunna rädda dem till en god hjärnfunktion.

Läkaryrket har varit ett kall, inte ett åtta-till-sexton-jobb. Om ett barn mådde dåligt måste jag kämpa för det. Men jag förstår att mina egna barn inte valde samma väg.

Särskilt intresserad har hon varit av den mitokondriella sjukdomen, GRACILE syndromet, som är förorsakad av en specifik mutation berikad i den finländska populationen. Det finns ett 40-tal genetiska sjukdomar som är vanligare i Finland än i andra länder, vilket man kallar det ”finska sjukdomsarvet”. För att studera GRACILE syndromets sjukdomsmekanismer använde hon flera experimentella modeller. I Lund utvecklade hennes grupp möss med den finska mutationen och de fick en snarlik sjukdom som patienterna har.

Hon arbetade 80 procent vid Lunds universitet där hon var avdelningschef med både forsknings- och undervisningsansvar och resten i Helsingfors och pendlade nästan varje vecka. Utöver forskningen hade hon en sidotjänst som överläkare på universitetssjukhuset i Lund. Hon flög 6.20 till Köpenhamn, tog tåget till Lund och var på jobbet klockan åtta.

–Jag hade då fått mitt tredje barnbarn och det var lite tufft att lämna Finland.

Listan på arbetsuppgifter kan göras längre, och Vineta medger att hon alltid varit en som arbetat mycket.

– Läkaryrket har varit ett kall, inte ett åtta-till-sexton-jobb. Om ett barn mådde dåligt måste jag kämpa för det. Men jag förstår att mina egna barn inte valde samma väg.

Mentor för yngre förmågor

Intresset för de finländska genetiska sjukdomarna var dock svagt i Sverige, så 2010 flyttade hon den delen av forskningen till Folkhälsans genetiska institut i Helsingfors, där hon blev gruppledare. I dag, som pensionär, fungerar hon fortfarande som mentor och handleder yngre forskare.

– Jag har hittat väldigt kreativa personer. Jag är i den unika positionen att ett projekt jag drivit länge nu lever vidare trots att jag gått i pension. Mitokondriella sjukdomar är idag ungefär där leukemi var för 50 år sedan för nu börjar vi hitta metoder som kanske kan bota dem.

Hon har också skapat ett europeiskt nätverk för forskning om nyföddas hjärnor och skapat kontakter till toppforskare i ett stort antal länder. Vineta reser fortfarande regelbundet på konferenser och möten utomlands.

Måste släppa kontrollen

Hade byråkratin hon dragits med varit mindre hade hon gärna sökt sig mer till grundforskning för att få bättre insikt i alla metoder.

– Nu är det mesta digitaliserat och projekten kräver allt fler yrkesgrupper. Man måste lita på att allt blir rätt och att de yngre förstår metodiken bättre. En vetenskaplig artikel kan i dag ha över 20 medförfattare.

Själv har hon skrivit, eller medverkat i, över 230 vetenskapliga artiklar.

Kärleken till seglingen

Vi åker ner till stranden i Korpoström där solen glittrar i havet. I båthuset ligger hennes kära allmogebåtar.

– Det här är min traditionella skötbåt Ådan, som morfar lät bygga på Utö 1931. Jag tänker segla den tills den blir hundra år. Förr seglade vi överallt – till Utö, Nådendal, Åland och övernattade i tält. Jag tog mig gärna fram på nätterna. I år har vi varit i Röölä.

Vinetas bror Jacob Fellman, kommodor för Korpo Sjöfarare, äger också flera allmogebåtar och enligt Vineta ”finns det fler båtar här än man kan använda”.

Vill värna om havet och skärgården

Numera vill hon inte segla i hård vind och övernattningarna har fallit bort. Vid bryggan ligger också en modern aluminiumbåt som hon använder för att ta sig till Stangörn vid Väster Furuskär, där hon har en liten stuga.

– Hemma på gården finns det alltid något att göra, jag har ett sorts hat-kärleksförhållande till den. På Stangörn gör jag inget annat än att läsa och se på havet.

Vineta har även engagerat sig lokalt, bland annat i bobarhetsanalysen för Korpo. Hon har sett stora förändringar i skärgården, både i befolkningen och naturen.

– När jag var liten talade alla här Korpodialekt. Det är sorgligt om skärgården blir en plats med bara sommargäster och några få som jobbar för dem. Jag drömmer fortfarande om en genuint levande skärgård.

Vineta Fellman