Upptäckten bakom hörnet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag var länge mycket skeptisk angående de franska parkerna. Jag tyckte alltid att de var så långt borta, man kastade bort onödig tid på transporterna för ingenting speciellt, bara tråkiga, gröna och monotona gräsmattor. Under studieåren var det för det mesta picknick som gällde som igen krånglade till det lite grann: hembakade kakor skulle transporteras, man skulle fundera på fat och bestick, dricker var och en sitt eller delar vi? Det här med picknick är inte alls min grej, varför inte hellre ses på ett café där allt redan finns färdigt? Speciellt i den starka vårsolen fick man ofta en fin solbränna på köpet…
Grannen tipsade om parken Square Léon Serpollet, bara en kort bit från oss. Okej, tänkte jag. Vi tar och testar. En helt ny värld öppnade sig för oss!
Efter studieåren tänkte jag inte så hemskt mycket på parker längre tills jag fick barn. Jag bor inte precis vid en skog, så var ska mitt barn få leka, klättra, krypa och äventyra så nära naturen som möjligt? Grannen tipsade om parken Square Léon Serpollet, bara en kort bit från oss. Okej, tänkte jag. Vi tar och testar. En helt ny värld öppnade sig för oss!
Till en början var parken en sovplats, en plats för ro och funderingar. Parken har två ingångar, vilket var praktiskt för tupplur-promenader. Parken har flera nivåer. På första nivån finns det en allé med gamla träd och bänkar. Om man fortsätter kommer man till en sorts rondell med en springbrunn i mitten. Helt ärligt talat är den inte av den präktigaste sorten, men den liknar ju lite på rondellen i Pargas vid Tokmanni med vatten och en liten damm till. Runt dammen finns växter och alltid blommande blommor, till och med på vintern! Om man tittar noga, kan man även hitta ett flera meter högt järntråds-Eiffeltorn som växterna kan klättra på. Förra sommaren hade växter och blommor planterats enligt tematiken ”växtligheten tar över urbanismen”, små byggnader gjorda av vit metalltråd blev omhändertagna av växterna för varje vecka som gick.
På samma nivå finns även en spelplan och en lekpark för små och mellanstora barn: det finns en sjörövarbåt med en tunnel, ett slott med en minirutschbana, ett hus med gungande steg, rörliga pussel, ett litet hörn med bord och bänk för att kunna kika över parken och sedan kan man välja om man tar den stora rutschkanan ner eller om man klättrar ner för ett nät som ”spiderman”. Dessutom kan man även gunga på en gorilla, elefant, två olika och fantasifulla sniglar, rida på en fisk eller flyga i ett flygplan.
För att nå den andra nivån kan man ta trappor eller så finns det en liten väg, undangömd menad för kärror. På den här nivån finns det en mångsidig trädgård med bänkar. Människorna brukar bara sitta här för att njuta av solen, läsa eller idrotta. På sommaren är alla bänkar som är i skuggan de populäraste och på våren hoppas man hitta en sittplats i solen istället för att få i sig lite extra D-vitamin. På samma nivå, men lite längre bort, finns det vanliga gungor och en stor rund gunga där rekordmånga barn gungar samtidigt. Det finns också ett enormt nättorn därifrån barnen ropar stolt på sina föräldrar: ”Mamma, pappa, titta! Jag klättrade ända hit upp!”. Det finns också kuber man kan klättra på.
Den tredje nivån är så högt uppe, eller dit är så många trappor att det är svårt att komma upp med kärra, men det ser ut som om där är bord och stolar och vissa sportredskap… Dit måste vi ännu och äventyra någon dag! Om man sedan fortsätter ut ur parken kan man välja mellan trappor eller en kringelkrångel väg med kärra. Parkporten är så mäktig – vet man inte vad som gömmer sig där bakom – så skulle jag åtminstone inte våga gå dit för det ser så privat ut…
Julgubben gav mig till julklapp en kaffekopp-hållare till min älskade YOYO-kärra. Jag är fortfarande ingen picknick-människa, men lite kaffe i en termos är alltid lite extra lyxigt (som jag dessutom inte längre behöver bära själv i handen) och om man kurvat via ett bageri och köpt någon liten bakelse till så är det minsann pricken på i:et!